Att hitta andan.
Jag har gått crawlkurs. Vid två tillfällen. Bra där, tänker ni kanske nu. Jag med, egentligen. Första kursomgången i vintras (en fredagkväll och lördagmorgon) ägnades åt rörelserna och teknikgrund. Och framför allt, åt att känna sig trygg i vattnet.
Vid andra kursomgången, som gick av stapeln nu i helgen, fokuserade vi på finlir och… på andningen.
Och som jag andades. Eller helst inte. Ljuvligast var nämligen stunderna då vi tränade i de varma bassängerna. Inte bara för att de var varma och gjorde rörelserna lugnare och mjukare utan, först och främst; man slapp andas. Det går nämligen alldeles utmärkt att simma hela längden i barnbassängerna utan att hämta luft. Gôtt!
Visst funkar den ibland, andningen. Men bara ibland. Genom fyra eller fem välsynkade andetag men sedan tar det stopp.
Så när jag ikväll var i simhallen för att… ja, simma, så crawlade jag inte. Jag verkar tydligen tro, lite så där i hemlighet, att tekniken bara kommer ramla över mig. Att bara jag ignorerar problemet så kommer det försvinna.
Yeah, right.
Så vi bryter här och laddar en ny plan. En som inte baseras på hypnos eller övernaturliga krafter. Ska jag hämta andan, får jag väl leta reda på den. Genom några djupa andetag. Och en längd crawl (oavsett antal svalda liter vatten under tiden) och en längd bröst. En crawl (mer vatten på menyn), och en bröst. Och. Hick. Så. Klunk. Vidare.
Dags att svälja prestationsångesten. Bokstavligt talat.
Jag grät en skvätt.
Igår kväll. Jag grät en skvätt för att jag behövde. Och för att en massa känslor behövde komma ut. Jag behövde skriva av mig och rotade (hör och häpna) fram en dagbok som inte sett dagens ljus på ganska många år. En utan tangentbord. En riktig, trådbunden bok från Ordning och reda, med röd räfflad pärm och en liten sidmarkör i rött siden.
När jag var ung (yngre?) skrev jag bara i dagböckerna när jag mådde dåligt. Vilket periodvis innebär att det skrevs ganska många sidor. Sidor som i detalj speglade känslostormen, för där gick det minsann inte att klicka ångra. Inte rätta till ordval och formuleringar. Så igår kväll behövdes lite renodlat, oredigerat ordflöde för att bringa ordning i oredan.
Och det hjälpte. Det, och en 10-årings förmåga att se rakt in i mammasjälen.
En gång berättade jag för honom att min pappa satte upp en lapp på kylskåpet hemma när jag var liten. Kramas ofta! Stod det.
Det var en liten, handskriven lapp som inte såg mycket ut för världen. Men blundar jag så ser jag den framför mig. Fin.
Igår sade vi i alla fall godnatt och jag gick för att natta minstebror. Efter en stund hörde jag små trippande steg utanför, i hallen. Svaga viskningar. Men sedan blev det tyst igen.
Det som mötte mig när jag efter några minuter smög ut i hallen var en lapp, på min sovrumsdörr. En liten alldeles underbar lapp med omsorgsfullt textade bokstäver. På minstebrors dörr satt en likadan, fast i andra färger. Och en på mellanbrorsans dörr. Och på insidan av ytterdörren.
Kramas ofta, stod det, var jag än vände mig.
Som jag älskar de där kloka små människorna. Av hela mitt hjärta, som med ens kändes mycket lättare.
Det var väl egentligen bara det jag hade att säga, för nu. Kramas ofta.
Det eviga granskandet.
Jenny Strömstedt samlade ihop det så fanstastiskt bra. Om det här med #sminkfritt. Nu är det ju så att det finns annat i världen att oroa sig för. Och våndas över. Och engagera sig i. Men ändå. Detta #sminkfritt. Det kan vara det dummaste på länge.
Man ska ut med bilder på det osminkade. På påsarna under ögonen. På blemmorna. På de fnasiga kinderna. Sedan ska det motiveras och analyseras varför vi duger. Varför vi duger, sådär… sminkfria? Varför? Är det av samma anledning som man måste ha uppslag i veckotidningarna, där åtta mammor med olika kroppar poserar i trosorna för att visa att det också duger. Heja heja! Och (jösses, jag höll på att glömma) kroppstyperna ska ju helst benämnas med olika fiffiga namn. Päronrumpan & Friends, liksom.
Men sluta.
Kan vi växa upp. Slappna av. Och sluta ägna värdefullt nyhetsutrymme åt motivering efter motivering till varför vi duger ändå. Trots allt. Även om. Och sluta signalera till alla tjejer som växer upp nu att de konstant är under lupp.
För det handlar ju inte om smink. Det handlar om att det ska jämföras och analyseras och motiveras till förbannelse.
Inte fan (sorry) vore det särskilt peppande och konstruktivt att rada upp ett gäng farsor i kallingar och analyserar hängrumpor, ölkaggar, gråa hår och rödspräckliga näsor? Eller pensionärer? Eller barn? Men tjejer och kvinnor ska ut för granskning?
Jag blir så trött. Over and out.
iPhonemamman och ärligheten
Ibland behöver man vakna till lite. Ur sin alltid-tillgänglig-idioti. Och lyfta blicken för att se folk i ögonen. Inte bara ibland såklart, utan ofta. Eller för det mesta.
Ibland behöver man bli påmind. Och vem kan vara bättre på att leverera ärliga analyser än en liten, guldlockig treåring med alldeles lagom mycket skinn på näsan och alldeles lagom mycket entreprenörshjärta.
– Mamma? Ja’ vet! Du går å sätter dig. Å trycker på din lellefån. Å ja’ går å letar efter lite godis. Okej?
Planen som sådan var inte dum, inte dum alls. Inte i närheten av så dum som mamman kändes sig.
Att träna med viljan
Tänk så många lappar jag lämnat till gympaläraren genom åren. Tänk det molande illamåendet som smög sig på redan framåt tisdagen, om det vankades idrott på fredagen. Tänk så många gympapåsar jag glömt hemma. Och tänk att det över huvud taget var möjligt att stå över idrotten i skolan för att man hade mens? Vilken lycka. Då.
Självförtroendet var hur som helst obefintligt. Då. Jag var, eller blev, ätstörd och ledsen.
Men så hände väl något. Jag vet inte när. Men jag startade företaget. Och jag fick barn. Och växte, både psykiskt och fysiskt. Lite extra påtagligt fysiskt, vid det laget. Så jag började lite försiktigt röra på mig, och gick ner ett ganska stort antal av de där kilona. Bra där.
Sedan kom min andra pojke till världen. Samma sak. Man unnar sig en massa saker, och jag växte lika mycket då, kanske lite mer. Och gick ner dem, eller så gott som. Igen. Mission complete, liksom.
Fyra år senare föddes min yngste son. Trettio fluffiga kilon igen då. Men nu blev det annorlunda. För när graviditetskilona var borta så började jag tycka det var roligt att träna av någon annan anledning än själva viktminskningens. När jag inte längre fokuserade på att göra om mig (vilket jag nog i stort sett försökt med på olika sätt hela livet fram tills dess), så blev det… kul? På riktigt. Jag var starkare, lättare och snabbare och orkade i mina egna mått mätt, hur mycket som helst.
Så jag ringde Tina, och hörde mig själv fråga om vi skulle springa Tjejmilen ihop.
Jag som aldrig i livet skulle springa. Och absolut inte en mil, oh nej. Kanske typ fem kilometer. Men vi sprang. Och leriga, dyblöta men stolta efter ett regnigt lopp 2012, sprang vi i stort sett direkt till mässtältet och anmälde oss igen. Till nästa år. Även det ofattbart, men oj vad jag växte.
Jag hade sprungit en mil! Jag! Och plötsligt kändes det som att jag kanske kunde klara något mer? Eller? Så över en kaffe råkade jag och min syster, Malin, prata om mål. Och återigen fann jag mig svamla om saker jag aldrig sett framför mig.
– Alltså, sa jag, det finns ju något som heter Tjejklassikern… det kanske vore lite kul. Men jag vill nog inte göra den själv.
Vad tror ni? Malin hängde på. Och om jag inte minns fel hade vi någon timma senare anmält oss till både Vansbro Tjejsim och Lidingöloppet.
Idag är det den 26 september. Jag har simmat i 15-gradigt alldeles underbart vatten. Iklädd våtdräkt. Hade någon tidigare sagt till mig att det skulle ske hade jag hånskrattat. Rått, högt och länge. Jag fick ett par längdskidor i födelsedagspresent i vintras (vilket inte är konstigt i sig, men det konstiga är att det var det jag allra helst ville ha) och igår var jag ute på min första cykelrunda på min alldeles egna racer. Med cykelskor. Alldeles förträffligt fula cykelskor som sitter fast i tramporna. Vad var det som hände? Hur blev det roligt?
Jag tror helt enkelt att jag växte upp och tillslut greppade att det inte handlar om vad man kan. Det handlar om vad man vill.
Så jag passade på att anmäla mig till Göteborgsvarvet också. Bara för att. Kan jag springa en mil, så kan jag väl springa två, tänker jag.
Lyckorush
Man vaknar i alla fall den där dagen och känner att den inte är så speciell som man önskade. Och gasar precis som vanligt.
Men! För det finns ju ofta en men.
Tänk er då att man plötsligt far förbi en rungande Facebookstorm som ropar grattis och kastar grattiskramar över en. Hela dagen, i spridda skurar. Då blir den, oavsett hastighet, väldigt speciell.
Min lilla skugga
När man har barn. Små barn. Så känner man sig ibland (eller ganska ofta) påpassad. Jag har tre påpassare, varav den tredje och yngste har varit ovanligt intensiv den gångna helgen. Han har varit en ständig följeslagare i allt jag gjort. Vi har lekt med lego, mest. Och när vi inte har lekt med lego har vi sorterat lego och letat efter pyttesmå bortsprungna visirhjälmar till pyttesmå legogubbar. Och när vi inte har gjort det har han pratat om att vi har lekt med lego eller ropat på mig för att markera att det är just det jag borde göra. Leka med lego, alltså.
Men vad jag än gjort har han befunnit sig bakom, framför eller på mig. Spisen, soffan, tvättstugan. You name it. När jag till slut med en suck deklarerade att jag minsann behövde gå på toa, fick jag inte helt otippat till svar;
– Jaaaa mamma! Nuuu vi kan gå och kolla när mamma kissar! DET gör vi!
Wohooo. Eller nå’t i den stilen.
Sportlovsångest
Jag hade det. Sportlovsångest. Och dåligt samvete. För att jag jobbar. För att jag inte kan stänga ner mitt företag en vecka mitt i februari, och bara vara hemma. Eller bara åka iväg. Det går ju inte, men det är det som förväntas av mig. Åtminstone när barnen möts av fraser som “Passa nu på att sova ut och njut av loooovet!“.
Vilket har ältats en del under den gångna helgen.
Men mamman måste jobba lite. Men det är ju sportlov? Ja men bara från skolan. Inte från fritids. Men fritids är ju på skolan? Ja, men det är ju friare. Nej, för vi måste ju gå dit fast vi är lediga? Ja men… men… men. Och samvetet liksom gnager lite. Och för att dämpa, kör jag istället VM i mys och gör det bästa jag kan av den här veckan ändå. Vi bakar semlor, vi myser i min säng framför en film på kvällen. Vi käkar choklad en vanlig måndagkväll och passar på att fixa lite med barnens rum. Vi naggar fritids- och dagistiderna i kanterna och jag lägger på några extra timmars jobb på morgonen för att frigöra några timmar från dagen. Samlar ihop lite jobbprylar som lämpar sig för köksbordet istället för kontoret.
Jag vrider och vänder lite på pusslet. Skakar om och rasslar runt. Och inser att det ju egentligen är det jag gör jämt. Fast utan det dåliga samvetet. Och utan hjärtsnörpet. Det är ju precis det där som är tjusningen med att vara sin egen. Att man kan och får pussla hur mycket man vill. Och jag glömde det nästan.
Och vardagslyxen, framstressad eller ej, borde man nog anamma även andra veckor. Inte bara nummer sju.
Små barn, stora tankar
Igår var jag på bio. Röjar-Ralf. Med två av mina söner och den äldstes kompis. Filmen var grym, godiset var gott, stolarna sköna, ljudet bra och sällskapet härligt men den allra största behållningen kom när vi var på väg hem till Falköping igen. Sexåringen slocknade bredvid mig i framsätet medan de två tioåringarna satt och pratade där bak.
Och där på en mörk landsväg, en kylig februarikväll satt jag och fånlog av lycka. Hela vägen hem. För de diskussioner jag fick ta del av, där från baksätet, var alldeles fantastiska. De småpratade om saker och ämnen jag inte föreställt mig skulle röra sig i deras tankar.
De skulle hålla kontakten när de blev stora, om någon av dem skulle ha en hund kunde de ta ut den i en park i någon stad som någon av dem skulle bo i. Då. I framtiden. Och de skulle ringa till varandra när de fyllde år. De pratade om filmen och om vid vilka tillfällen de hade känt att de fick tårar i ögonen, för den var lite sorglig och gladsorglig på sina ställen. De pratade om vad deras mammor var bra på (och tro mig, vi var tydligen bra på en hel del saker). Och de kom in på krig, barn som inte har någon mat, familjer som inte får vara tillsammans och om rädslor att inte ha en mamma eller pappa. Men precis innan vi svänger in mot Falköping och vidare mot McDonald’s, konstaterar de lugnt där i mörkret:
– Vi ska va så himla tacksamma att vi bor här i Sverige. Och att vi inte har något krig.
– Ja! Och demokrati. Det är jättebra.
Kundtjänstskills? Njae.
Lite roande onsdagsläsning om fel person på fel plats. För hade den här tjejen tänkt lite mer på service och lite mindre på att låta vackert med entonig telefonröst, hade problemet varit löst på femton sekunder. Stora elektronikkedjor har ofta koll på rutinerna, men när personalen inte har det (eller inte vill ha det) blir det… fel.
– Hej, jag behöver hjälp att kolla en leverans som jag är oroad över. Det står på webben att den inte är skickad och jag vill försäkra mig om att den går iväg idag.
– Japp, ordernummer tack.
– Det är 1234567890.
– Ok. Den ser inte ut att ha gått iväg än.
– Nej, jag vet. Det är problemet. Jag behöver få det bekräftat, att den gör det.
– Ja, men det ska den nog göra hoppas vi.
– Men “nog” räcker inte för mig. När går er sista leverans för dagen?
– Det kan jag tyvärr inte svara på.
– Ok. Kan du koppla mig till någon annan som vet det?
– Nej, det kan jag tyvärr inte göra. Vi vet inte det.
– Men lagret vet. Kan du koppla mig det. Jag har betalat extra för expressfrakt och eftersom den då ska vara på plats hos mig allra senast imorgon behöver jag veta att det fungerar. Du kanska kan koppla mig till lagret? Eller någon av dina kollegor?
– Nej, jag kan inte det. Vi får nog avvakta tills imorgon helt enkelt.
– Men imorgon är det ju försent att göra något åt det. Om den inte gått iväg. Det är ju nu vi kan göra något.
– Nej, vi får avvakta och se, det tror jag blir bäst.
– Men (här börjar mina kinder blossa av ilska och irritation) det här är ju så onödigt. Om jag bara kan få prata med någon som har koll på era leveransrutiner så blir jag ju lugnt och harmonisk. Någon som vet när sista bilen går till exempel. För nu är det kväll och den står fortfarande som “ej skickad” på mitt webbkonto.
Mitt tonfall har nu övergått till någon form av överdrivet len stämma med en rosenrasande underton. Tror tandgnisslet hörs ända till dit, till kundtjänsttjejen, även utan telefonlinje. Om hon hör alls. Hon lyssnar inte i alla fall. För nu kommer den stackars tjejen med världens sämsta lösning.
– Vi kommer nog inte någon vart här. Vi får avvakta tills imorgon och se. Om jag hade haft svar på din fråga hade jag sagt det direkt till dig.
– Men du. Jag ställer ju inte frågan till dig. Jag vill bara att du kopplar mig eller ger mig telefonnumret till någon som vet när och hur leveranserna går ikväll. Om du inte vet svaret så måste du kunna fråga någon annan.
– Men ingen vet det!
– Du menar på fullaste allvar att INGEN på hela XXX-företaget, en av Sveriges största hemelektronikkedjor, vet hur rutinerna ser ut för leveranser. När bilarna går och hur sent varor kan packas för att nå kunden nästa dag? INGEN?
– Nej. Ingen….
Jag tänker: GGGGGRRRRRAAAAAARRRRRRRRGGGGGGGHHH!!!!!
Jag säger:
– Ok. Vi lägger ner det här. Puss och kram.
Jag lägger på. Räknar till tio. Fläktar mina blossande kinder lite och ringer igen. Hamnar hos en ny tjej. Ber om att få bli kopplad till någon som har järnkoll på rutiner kring leveranser. Och blir det. Får svaret att de packar i skift och att min beställning är halvvägs igenom packningen. Och att bilarna går hela natten. Så svårt var det. Lugn och fin.