Igår var jag på bio. Röjar-Ralf. Med två av mina söner och den äldstes kompis. Filmen var grym, godiset var gott, stolarna sköna, ljudet bra och sällskapet härligt men den allra största behållningen kom när vi var på väg hem till Falköping igen. Sexåringen slocknade bredvid mig i framsätet medan de två tioåringarna satt och pratade där bak.
Och där på en mörk landsväg, en kylig februarikväll satt jag och fånlog av lycka. Hela vägen hem. För de diskussioner jag fick ta del av, där från baksätet, var alldeles fantastiska. De småpratade om saker och ämnen jag inte föreställt mig skulle röra sig i deras tankar.
De skulle hålla kontakten när de blev stora, om någon av dem skulle ha en hund kunde de ta ut den i en park i någon stad som någon av dem skulle bo i. Då. I framtiden. Och de skulle ringa till varandra när de fyllde år. De pratade om filmen och om vid vilka tillfällen de hade känt att de fick tårar i ögonen, för den var lite sorglig och gladsorglig på sina ställen. De pratade om vad deras mammor var bra på (och tro mig, vi var tydligen bra på en hel del saker). Och de kom in på krig, barn som inte har någon mat, familjer som inte får vara tillsammans och om rädslor att inte ha en mamma eller pappa. Men precis innan vi svänger in mot Falköping och vidare mot McDonald’s, konstaterar de lugnt där i mörkret:
– Vi ska va så himla tacksamma att vi bor här i Sverige. Och att vi inte har något krig.
– Ja! Och demokrati. Det är jättebra.