Jag har gått crawlkurs. Vid två tillfällen. Bra där, tänker ni kanske nu. Jag med, egentligen. Första kursomgången i vintras (en fredagkväll och lördagmorgon) ägnades åt rörelserna och teknikgrund. Och framför allt, åt att känna sig trygg i vattnet.
Vid andra kursomgången, som gick av stapeln nu i helgen, fokuserade vi på finlir och… på andningen.
Och som jag andades. Eller helst inte. Ljuvligast var nämligen stunderna då vi tränade i de varma bassängerna. Inte bara för att de var varma och gjorde rörelserna lugnare och mjukare utan, först och främst; man slapp andas. Det går nämligen alldeles utmärkt att simma hela längden i barnbassängerna utan att hämta luft. Gôtt!
Visst funkar den ibland, andningen. Men bara ibland. Genom fyra eller fem välsynkade andetag men sedan tar det stopp.
Så när jag ikväll var i simhallen för att… ja, simma, så crawlade jag inte. Jag verkar tydligen tro, lite så där i hemlighet, att tekniken bara kommer ramla över mig. Att bara jag ignorerar problemet så kommer det försvinna.
Yeah, right.
Så vi bryter här och laddar en ny plan. En som inte baseras på hypnos eller övernaturliga krafter. Ska jag hämta andan, får jag väl leta reda på den. Genom några djupa andetag. Och en längd crawl (oavsett antal svalda liter vatten under tiden) och en längd bröst. En crawl (mer vatten på menyn), och en bröst. Och. Hick. Så. Klunk. Vidare.
Dags att svälja prestationsångesten. Bokstavligt talat.