När man har barn. Små barn. Så känner man sig ibland (eller ganska ofta) påpassad. Jag har tre påpassare, varav den tredje och yngste har varit ovanligt intensiv den gångna helgen. Han har varit en ständig följeslagare i allt jag gjort. Vi har lekt med lego, mest. Och när vi inte har lekt med lego har vi sorterat lego och letat efter pyttesmå bortsprungna visirhjälmar till pyttesmå legogubbar. Och när vi inte har gjort det har han pratat om att vi har lekt med lego eller ropat på mig för att markera att det är just det jag borde göra. Leka med lego, alltså.
Men vad jag än gjort har han befunnit sig bakom, framför eller på mig. Spisen, soffan, tvättstugan. You name it. När jag till slut med en suck deklarerade att jag minsann behövde gå på toa, fick jag inte helt otippat till svar;
– Jaaaa mamma! Nuuu vi kan gå och kolla när mamma kissar! DET gör vi!
Wohooo. Eller nå’t i den stilen.