Ibland behöver man vakna till lite. Ur sin alltid-tillgänglig-idioti. Och lyfta blicken för att se folk i ögonen. Inte bara ibland såklart, utan ofta. Eller för det mesta.
Ibland behöver man bli påmind. Och vem kan vara bättre på att leverera ärliga analyser än en liten, guldlockig treåring med alldeles lagom mycket skinn på näsan och alldeles lagom mycket entreprenörshjärta.
– Mamma? Ja’ vet! Du går å sätter dig. Å trycker på din lellefån. Å ja’ går å letar efter lite godis. Okej?
Planen som sådan var inte dum, inte dum alls. Inte i närheten av så dum som mamman kändes sig.