Trädgårdsryck 1 av 3
Hösten är här och bjöd på en helg utan regn! Bara sol, blå himmel och sköna kalla höstvindar. Trädgården ja. Den har jag inte hunnit med… eller nej, nu ljuger jag. Jag har inte orkat med den. Eller det är heller inte riktigt sant för jag har ganska mycket energi just nu. Jag har inte känt för det helt enkelt. Fingrarna kanske inte är riktigt så gröna som jag vill att de ska vara, och trädgårdssysslorna inte så digitala om jag önskar. Men ibland blir det kul. Som idag.
Strålande sol och strålande barn. Åtminstone när vi väl kom ut i i trädgården, tillika ängslandskapet. Krattat löv och kapat ner ledsna, hösttrötta buskar. Jag hade god hjälp av de två minsta ett bra tag, tills minstebror drog sig undan för att käka snöflingor och köra bobbycar på altanen. Då gav mellanbrorsan också upp, klappade mig på armen och mumlade “Du jobbar bra mamma, fortsätt du!” innan han knallade iväg.
Och jag jobbade faktiskt rätt bra. Vårt före detta blomsterland är nu snarare en stor hög med pinnar och grenar, i väntan på att bli uppgrävt och ersatt med gräs och bärbuskar (ljuva tanke). Gräset är inte längre lövtäckt men lite väl långt för att ta emot ett snötäcke. Men efter ett eller kanske två trädgårdsryck till som dagens, så är jag i fas igen.
Jag kan, jag bör och jag måste.
Och om det kan ske med sällskap av skrattande barn och en vacker hösthimmel så tror jag till och med att jag vill.
Där var jag ju.
Vet ni vad. Ett tag så tappade jag bort mig lite. Jag gissar att det är sån’t som händer lite till mans. Jag vet inte när det hände eller hur det hände men jag var inte här. Däremot var jag väldigt medveten om var alla andra befann sig. Och stannade liksom bara och ältade just det. Och dagarna gick.
Men för några år sedan hände något. Någon tjongade in mig i en vägg. Inte rent fysiskt, tack och lov, men känslomässigt, ja. Så här i efterhand var den där väggen det värsta och det bästa mötet i mitt liv. Om man bortser från mötet när mina älskade ungar föddes. Och om man bortser från själva väggsmällen… så var det precis vad som behövdes för att jag skulle ta tio djupa (kan ha varit hundra också, eller tusen) och intala mig att jag kunde, ville, tänkte vara jag. Och börja röra mig åt mitt håll.
Vem, vad, hur och när har ingen betydelse längre. För nu är jag hand i hand med mig själv igen. I min egen takt, som är stundom snabb och stundom långsam, stundsom tar jag genvägar, stundsom omvågar.. men alltid är den min.
Visst tänker jag fortfarande på vart alla andra är. Och visst stannar jag ändå upp ibland. Men det är inte längre på grund av att jag inte tror på att jag kan ta mig vidare.
Det var allt jag hade att säga om det. Nu ska vi se om vi kan väcka liv i den här lilla bloggen igen.
Rapport från hemmets lugna vrå
Hur tänkte jag här? Lång, minst sagt intensiv dag. I sista stund hoppade jag över kören. För att vara hemma, äntligen få lite mat i magen (vilket liksom föll bort idag) och ta det lugnt.
Lugnt? Ursäkta? Alltså. Nu har jag spenderat den senaste halvtimman med en illvrålande liten knatte. Knatten bestämde sig för att vråla denna halvtimma för att jag torkade bort köttfärssås från hans mun, och kind. Och händer. Och armar och kläder och hår. Inte nog med det, hörni. Jag gjorde det nog inte på helt rätt sätt. Vilket sätt som anses rätt låter jag vara osagt. Vid närmare eftertanke är jag osäker på om det i detta läget fanns ett rätt sätt.
När motsvarande hände när 9-åringen var liten minns jag att jag kände mig fullständigt uppgiven. Värdelös. Och helt inkompetent. För att det där vrålet inte tog slut. För att jag säkert kunde gjort något mycket smartare så att det aldrig börjat.
Eller hur. Oavsett vad jag gör och hur pedagogisk och förhandlingsbar jag än är. Jag måste ändå torka köttfärssås. Och vrålet kommer börja ändå. Skillnaden mellan då och nu är att jag även inser att det slutar.
Och det slutade även idag. Då hade knatten i fråga dessutom ökat vrålandet med en handfull decibel för att jag var tvungen att byta blöja. Hemska jag. Tvinga honom till att både bli ren och torr. Vilken otäck mamma. Men som sagt. Den otäcka mamman kramade om den vrålande bebisen och viskade “Ska jag sjunga lilla snigel?”.
Oj. Knäpptyst blev han.
Och jag sjöng lilla snigel. Med min allra lenaste och ljuvaste stämma.
Och vips så var jag den bästa mamman. Igen. En smula lomhörd möjligen, men bra.
Lilla snigel i all ära – men nästa onsdag blir det körsång.
Man måste inte veta allt. Inte när man är fem. Men man vill.
Vissa saker måste bloggas. Rakt av. Som exempelvis femåringens frågvishet idag.
– Mamma? Vad betyder YOU?
Jag tänker: Åh! Kul att han frågar om så mycket engelska ord! Brydde jag mig ens om engelska ord när jag var fem?! Bra där! Får man mammapoäng för sån’t tro?
– Det betyder DU, Alve.
– Ah. Ok. Och vad betyder FUCK då?
Nu tänker jag inget mer. Skriver ner och arkiverar för framtida fnissanfall. Och om du undrar så svarade jag att det var ett svärord som han skulle låta bli att använda.
Tyst för sjutton gubbar
Brorsorna och övernattande kompis sitter vid köksbordet och käkar frukost. Femåringen ställer tusen frågor. Kanske mer.
– Valle? Är det sant att man måste vara tyst på biblioteket?
– Ja. Det är jättejätteviktigt.
– Varför då då?
– Men du vet. Det sitter en massa gubbar där som försöker läsa tidningen.
Med det konstaterandet inleder vi den här kalla lördagen!
Sådan mor, sådan son. Eller inte.
Hjärnsläpp. Står halvt hysterisk med trött bebis på armen och klickar runt i Unikum för att hitta vad det är vi ska kika på inför utvecklingssamtal med sonen. Imorgon. Mer och mer stressad blir jag för varje klick och försöker helt ostrategiskt (och korkat, jag vet) läsa ett ord här och där i hopp om att hitta rätt snabbare då. Funkar inte alls. Så jag ropar på 8-åringen i fråga.
– Valentin! Har ni kikat här, du och fröken?! Jag vet inte vad jag ska leta efter! Vi ska förbereda oss inför samtalet du och jag men jag vet inte hur!
Då kommer han sprittande och tittar snabbt på skärmen.
– Men duu! Jag har faktiskt ingen aning men det är faktiskt vecka 45 nu och vi har samtalet vecka 46. Det där kan vi väl ta typ en annan dag?
Lite lättad. Lite bortgjord. Och lite nöjd med 8-åringen som verkar ha koll på läget. Och kalendern. Och sin snurriga mor.
Därmed tänker jag i lugn och ro natta barn till höger och vänster och sedan med en hel härlig veckas marginal lägga mig i sängen med datorn och kika igenom den lokaliserade PDF-filen. För den hittade jag ju direkt när jag inte längre var tvungen.
The never ending story
Jag inväntar ständigt att skrivlusten ska infinna sig igen, och ikväll gör den det. Men inte på grund av att jag vill dela med mig något roligt eller minnas något härligt barnen sagt eller gjort. Nej, jag är bara förbannad.
Vi betalar Telia för nätet. Vi betalar Tele2 för trafiken. Så långt fungerar det. Att vi betalar alltså. Men sedan kommer vi till det lilla dilemmat. Telias del av lösningen är ur funktion sedan några månader tillbaka. Jag betalar självklart både Telia och Tele2, i detta läget utan att få något tillbaka för pengarna. Eller jo förresten… jag betalar ju för de samtal från den fasta telefonen som jag är tvungen att vidarekoppla till min mobiltelefon istället.
Nåväl.
Telias automatiskt kundtjänst (för det verkar stört omöjligt att få prata med någon om felanmälan om man inte har sisådär en 40 minuters väntetid över mitt på dagen) meddelar att de har hittat ett fel. Och att de kommer att åtgärda detta fel inom ett varierat antal dagar.
Låter ju toppen!
Men nu är det så att jag inväntar den fjärde teknikern som ska komma ut och åtgärda felet. Om mönstret följer tidigare norm så innebär det att teknikern anländer, kryper omkring på golvet en stund, skruvar lite här och lite där, går ut i bilen och pratar lite i telefon och säger sedan tack och hej. Sedan kommer ett trevligt SMS om att felet är åtgärdat och att min vidarekoppling är borttagen.
En eller två dagar senare så är telefonen ur funktion igen. Nu äntligen kommer hon till poängen tänker du nu.
Idag ringer en säljare (det ringer många säljere men den här var från Telia).
– Hej! Jag heter Johan och jag ringer på uppdrag av Telia. Har du någon minut över?
– Nej, det beror på vad det gäller, säger jag och tänker att kanske, kanske finns det en mikroskopisk chans att samtalet gäller min felanmälan.
– Jag har ett erbjudande från Telia till dig som är Teliakund idag. Hur tycker du att det fungerar med Telia?
– Jaha, då ska jag inte ta upp din tid för det fungerar inte alls sedan några månader tillbaka. Vi kan varken ringa eller ta emot samtal så jag är inte intresserad av något erbjudande.
– Men oj, det var ju tråkigt. Är du säkert att felet ligger hos Telia.
Jag tänker: Men åh. Fråga mig nu för guds skull inte om jag kollat strömkabel och andra telefoner och andra operatörer och han där nere och hans moster. Don’t go there. Då kräks jag. Här och nu.
Jag säger:
– Ja. Det är konstaterat att felet ligger hos er och en fjärde tekniker är på gång och ska försöka åtgärda felet. Så nej, jag tackar nej. Inget erbjudande.
– Men mitt erbjudande handlar om en ny tjänst som…
– Men vi har inget fungerande nät! Vi har ju ingen telefon!
– Jag förstår, men om du tecknar det här nya abonnemanget så löser jag det problemet.
– Nej, det gör du inte. Felet ligger inte i abonnemanget.
– Men om du väljer att teckna det här förmånliga…
– Så du menar allvarigt talat att vi haft tre tekniker här utan anledning. Tror du på det själv?
– Ja, men alltså det här erbjudandet är…
– Nu gör vi så här. Nu önskar jag dig lycka till med din försäljning och en fortsatt trevlig kväll.
Telia, jag vill bara säga en sak. Eller nej förresten. Jag vill bara ha lite valuta för mina pengar. Både i telenät och försäljarkvalitet.
Så. Nu känns det bättre. Urladdad. Och uppladdad inför mötet med tekniker nummer fyra imorgon.
Yeah!
Tjejkraft
Vi var på bio igår. Såg Kung Fu Panda 2. Men det är inte filmen jag tänkte skriva några rader om, även om den var jättebra. Nej, det är det faktum att jag fick ett härligt sting i hjärtat av vad som kan tyckas vara en banal liten struntsak.
I en reklamsnutt för något bilmärke (fråga mig inte vilket) så rabblade speakerrösten fördomar… Den ena efter den andra mullrade över biosalongen och så säger han plötsligt “…och tjejer är svagare.” Då ryter min åttaåring argt;
– Mäh! Tönt! Tjejer är inte alls svagare!”
Så. Nästa gång jag tvivlar på min kapacitet som förälder och mentor och vad det nu må vara. Då ska jag gå in här och läsa att jag uppenbarligen gjort något rätt. Någonstans på vägen.
Vi är alla olika. Men tjejer ÄR jävligt starka, på väldigt många sätt.
En dörrsmäll mot skrivkramp
Föreställ dig detta. Regnig, trött tisdag kväll. Jublande storebror med kompis vid Beybladeplanen. Joddlande minstebror i matstolen och med gröt i hela ansiktet (bland annat). Och. Vrålande trött mellanbror som vägrar förstå varför spelstoppet inte gäller honom också. För hans stänger ju alltid av spelet när jag säger ifrån. Där har han ju visserligen alldeles rätt, men spelstopp är spelstopp och det låser vi inte upp förrän vi kommit fram till diverse välbehövliga regler om hur det ska gå till. Hur ofta det är tänkt att man ska spela och hur länge. Lite så. Nu är mellanbrorsan som sagt väldigt duktig på att stänga av när han ska och är sannolikt inte i särskilt stort behov av spelregler. Men, men. Alla eller ingen.
Hur som helst så vrålar den där mellanbrorsan att det inte är hans fel. Ingenting är hans fel. Eftersom han inte får något gensvar från mig, förutom min (dagen till ära) irriterande lena stämma, så springer han till slut alldeles skogstokig in i sitt rum och smäller igen dörren.
Och igen. BANG!
Och så en tredje gång med lite extra krydda. BANG!
Än så länge inget konstigt. Jag har väl smällt lite i dörrar jag också vid väl valda tillfällen ska tilläggas. Men sedan händer det. Han öppnar dörren igen och kommer knallande med ett stort och hjärtligt leende på läpparna.
– Så. Det var det.
– Vad var det där? Vad händer? Är du inte arg längre?
– Näh. Jag behövde bara lugna ner mig lite. Så. Nu är jag lugn.
Dörrsmällar. Som jag hela tiden sagt; de hjälper! Även mot skrivkramp. Hej!
Åtta år som mamma
Natten tills idag, för åtta år sedan, blev jag Valentins mamma. Det har hänt mycket under de här åtta åren. Det är minst sagt omtumlande att bli föräldrar. Men när väl osäkerheten släppt lite (för helt släpper den nog aldrig) så vågar man njuta. Idag har jag njutit. Kanske lika mycket som åttaåringen själv till och med. Och jag ville verkligen skriva ett inlägg om honom här. Till honom.
Nu har jag suttit en lång stund och skrivit och suddat och skrivit igen och jag får bara inte fram allt det där jag känner. Allt det där som känns i hjärtat när jag smyger in till honom när han somnat och stryker honom över kinden och stoppar om täcket igen. Eller det jag känner när jag tror att jag ska lära honom något alldeles vansinnigt livsviktigt och jag möts av “Ja, jag vet mamma.” Eller… ja.
Allt det där är för stort för bokstäver i en blogg.
Så grattis på åtttaårsdagen min älskade unge. Du är mitt allt. Och lite till.