Välj en sida

Jag hade det. Sportlovsångest. Och dåligt samvete. För att jag jobbar. För att jag inte kan stänga ner mitt företag en vecka mitt i februari, och bara vara hemma. Eller bara åka iväg. Det går ju inte, men det är det som förväntas av mig. Åtminstone när barnen möts av fraser som ”Passa nu på att sova ut och njut av loooovet!”.

Vilket har ältats en del under den gångna helgen.

Men mamman måste jobba lite. Men det är ju sportlov? Ja men bara från skolan. Inte från fritids. Men fritids är ju på skolan? Ja, men det är ju friare. Nej, för vi måste ju gå dit fast vi är lediga? Ja men… men… men. Och samvetet liksom gnager lite. Och för att dämpa, kör jag istället VM i mys och gör det bästa jag kan av den här veckan ändå. Vi bakar semlor, vi myser i min säng framför en film på kvällen. Vi käkar choklad en vanlig måndagkväll och passar på att fixa lite med barnens rum. Vi naggar fritids- och dagistiderna i kanterna och jag lägger på några extra timmars jobb på morgonen för att frigöra några timmar från dagen. Samlar ihop lite jobbprylar som lämpar sig för köksbordet istället för kontoret.

Jag vrider och vänder lite på pusslet. Skakar om och rasslar runt. Och inser att det ju egentligen är det jag gör jämt. Fast utan det dåliga samvetet. Och utan hjärtsnörpet. Det är ju precis det där som är tjusningen med att vara sin egen. Att man kan och får pussla hur mycket man vill. Och jag glömde det nästan.

Och vardagslyxen, framstressad eller ej, borde man nog anamma även andra veckor. Inte bara nummer sju.

Share This