Lite sent. Och lite långt.
Jag fick den här. För ett tag sedan, men först nu tar jag mig i kragen!
Tack fina Cathrine för den! I lilla texten under står det; “När man fått denna award så hör det till att man skall berätta om tre saker som ligger en varmt om hjärtat, visa sitt favoritfoto samt skicka vidare till fem andra bloggar”
Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat. Vill jag göra det lätt för mig så nämner jag de tre små filurerna som omsluter hela mitt mammahjärta och fyller det med kärlek till bristningsgränsen. Men att nämna dem som “saker” vore kanske inte riktigt rättvist. Dessutom tillhör ju deras pappa också den där hjärtekramen och vips var vi uppe i fyra.
Men ok. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat och som inte innefattar ovan nämnda grabbar…
1. Mitt laptop.
2. Min iphone.
3. Mina skiss- och anteckningsböcker.
Herregud så tråkigt det lät. Men jag står för det.
Sedan var det favoritbilden. Jag har för många. Och särskilt många som inte finns digitalt för de är så gamla. Jag har en som jag själv tog på min morfar när jag var liten (eller rättare sagt strax över 15 år). Han sitter på en pall/stol och grillar korv. Jag hade fått en systemkamera i konfirmationspresent och på den bilden har jag testat något filter så att morfar med sitt vita vackra hår omges av någon form av sagolikt sudd. Bilden är speciell dels på grund av att det är just morfar på den, dels för att jag minns hur lycklig jag var för den där kameran och dels för att jag så här i efterhand, när inte morfar lever längre, insett hur lik en av mina söner är honom.
Men min favorit är kanske den här.
Min farfar och jag. Han dog när jag var liten, men jag har några små minnen av honom, samtliga får mig att bli alldeles varm i hjärtat. På grund av det lilla jag minns och framför allt det jag senare fått berättat för mig, betyder han mycket för mig. Han älskade mig villkorslöst. Han satt och ritade med mig och målade perspektivteckningar. Jag är övertygad om att det ledde till mitt livs kärlek för bild, form och text och utan den inspirationen och uppmuntran hade jag inte gjort det jag gör idag. Jag önskar att han funnits kvar så jag hade kunnat sitta sådär. Och vara.
Med det sagt. Fem av de privatabloggar (förutom Catherine som jag fick awarden av) jag följt ganska länge och personer som jag tycker om:
• Linda är copywriter och skriver fyndigt, genomtänkt, vackert och inspirerande om det mesta. En ompysslad blogg som alltid gör mig glad!
• Cilla skriver om roliga och härliga episoder och funderingar ur vardagslivet. Hon är dessutom en fantastisk sömmerska med egna märket Faborit.
• Åsa är också en kanonduktig sömmerska, under märket I Heart Retro. Starka, kloka härliga Åsa som jag även minns från när hon var liten och lekte med min lillasyster!
• Malin är i samma bransch som mig och delar med sig av glimtar från vardagen. Många härliga bilder! Här finns mycket hockeykärlek också – nästan så att det smittar av sig!
• Anna och jag gick på Hellidens Folkhögskola och som jag minns det så var hon även då en duktig tecknare. Anna är också formgivare och bloggar i oemotståndliga bilder!
Så! Det var de fem. Av säkert tjugo fantastiska. Go’kväll!
Har ni hört den om mamman, sonen och hörseln?
Jag satt i köket förut. Vid datorn. Barnen satt i soffan i vardagsrummet och spelade Super Mario Bros på Wii. Jag hade Spotify igång och på golvet låg minibrorsan och skrattade och gurglade. Så tar jag fram bankdosorna och lägger vid datorn för att sätta mig med räkningarna. Det klirrar till lite lågt när bankdosorna slår i bordet. Då hör jag sjuåringen ropa från soffan;
– Ahaa mamma! Ska du betala räkningarna nu eller?!
Så här är det ju; Jag hörs uppenbarligen inte ordentligt vid väckningen, när maten är klar, när det är dags att klä på sig, borsta tänderna, packa skolväskan, stänga av tv:n eller tv-spelet. Ok, lite orättvis kanske jag är för så himla illa hörs jag inte. De senaste dagarna har de vid ett tillfälle faktiskt hört mig direkt och reagerat och svarat blixtsnabbt.
Det var när jag i söndags, efter att fyra gånger ha ropat att maten var klar, istället dämpade rösten och ändrade meningen till “Killar, det är ok att jag tar en chokladboll av er va’?” Japp. Hoppsan vilket flöde det blev i hörselgångarna.
Jag har lättare att förstå chokladbollsincidenten än räkningsdosornas dova skrammel. Men ändå. Kul att veta att saker och ting fungerar. Och tänker jag lite positivt här, så kan jag ju intala mig att jag nog har en glasklar manual för att hantera hörselproblemet, lagom till tremånadersbrorsan når sjuårsåldern.
Får räkna sig till sömns
Om jag inte hade varit så trött nu, hade jag omedelbart gått och hämtat min kamera och tillhörande sladd. Jag hade laddat in kvällens bild och lagt den här. Den föreställer min älskade fyraåring, som precis somnat i sin säng.
Inget speciellt med det. Men det som gör den här kvällen lite speciell är att han fått ett antal stora lappar av mig. Lappar med siffor på (0–9) och bokstäver. Hans bokstäver. A L V E. Han har flyttat runt dem, sorterat dem. Sifferlapparna har han också sorterat. Om och om och om och om och… ja. Många gånger.
Sista gången som jag hörde honom prassla med lapparna där inne i rummet måste ha varit över en timme efter nattningen men jag lät honom hållas. Kanske för att jag själv älskar siffror och bokstäver. Och gillar killen siffror och bokstäver så kommer han med all säkerhet somna som en väldigt lycklig liten pojke.
Och det gjorde han. Somnade alltså. Nedkrupen under täcket med en hög stora, vita sifferlappar över ansiktet.
Räkna får är överskattat. Men får man räkna… då somnar man tydligen väldigt gott.
Tips från coachen
Först lite ren fakta. Vi har tre pojkar. En sjuåring, en fyraåring och en nollåring (tre månader för att vara exakt, men det behöver vi inte vara nu).
Något jag tänkt på och roats av på senare tid är att det är viktigt för dem att få lära varandra saker. I dag till exempel har sjuåringen hållit en lång föreläsning om vad nedbrytare är. Lillebrorsan har fått veta att nedbrytare är viktiga för naturen och äter sitt eget bajs, kobajs och sina släktingar när de är döda. Och så bajsar de fyrkantigt bajs. Med så mycket bajs på samma gång blir det inte annat än succé.
Att föreläsningen skedde vid middagsbordet är en liten parentes. Ingen jättestor, eftersom ingen av oss är speciellt äckelmagad vid det här laget.
Men. Lillebror för också vidare saker. Till sin lillebror. Sin tre månaders lillebror som med stora ögon och gurglande skratt tittar beundransvärt på sin storebror när han klargör livsviktig fakta:
– Hörru Levi. Du vet. Om du möter en boss. Typ igår. En sån Super Mario-boss. Då ska’ru hoppa på honom du vet… och springa lite runt typ. Eller så blir du en så’n mini-Mario och är jättejättesnabb. Eller så springer du därifrån. Jag ska fråga Valle hur du ska göra. Eller jag vet. Kom till mig, så räddar jag dig. För jag ÄLSKAR dig mest i hela världen.
Kloka ord som jag hoppas minibrorsan bär med sig genom livet.
Heldag själavård
För det mesta tycker jag att dagarna går för fort och att jag inte hinner ens hälften av vad jag skulle vilja. Men av någon anledning är den här lördagen raka motsatsen.
Jag har varit på promenad och cykeltur med lillebror i solskenet, lånat mormors bil och hämtat tennisbrorsan från träningen, Mats har spelat och vunnit hemmamatch, lekkompis har varit här, kompanjonens sambo och son har varit på besök och ätit lunch. Jag har varit på stan och köpt presenter och unnat mig nya teckningsprylar, varit på ICA och handlat god mat, fikat, letat roliga recept i nya kokboken, skjutsat storebror till lekkompis nummer två, ätit lördagsgodis i soffan, gosat och busat med gladaste bebisen… och suttit en lång stund och kluddat i mitt nya skissblock. Nu sitter jag och mellanbrorsan och nerdar framför var sin dator.
Inte mycket nytta inser jag nu. Men själen måste ju få sitt.
Sunddag
Trots fredagströtthet som pyr i alla hörn så rycks man upp av solskenet ute. Vi skulle egentligen uträttat lite ärenden i förmiddags men jag fastnade vid datorn. Sedan blev 4-åringen hungrig. Så jag fixade mat. Och lillebror blev hungrig. Så jag ammade. Sedan somnade han jätteskönt och jag hade inte hjärta att väcka honom. När han vaknade igen var klockan tillräckligt mycket för att storebror skulle komma knallande från skolan. Så vi avvaktade. Sedan kom storebror hem och var hungrig…
Du ser. Tur att det inte brinner någonstans eller så. För vi gör oss uppenbarligen ingen brådska. Känns som ett sundhetstecken.
Tack Comviq!
Ok. Jag tar tillbaka lite, lite av den där ironiska och smått irriterade tonen jag kan ha använd mig av härom dagen. För nu ska luren vara på väg till en brevlåda nära mig. Kanske inte än på ett par veckor, men bollen är i rullning. Det duger tills vidare.
Tack Comviq?
Sitter uppkrupen soffan och myser i mörkret. Om jag hade haft en nyare mobiltelefon med blixt, som till exempelvis en iphone 4, vilket jag inte har för att Comviq.se inte har fått in några leveranser och de inte heller kan lämna besked om när och jag bytte över från Telia till Tele2 och vill därför köpa telefonen utan abonnemang för att slippa extra månadskostnad. Var var jag? Jo OM jag nu haft en sådan leksak. Med blixt.
Då hade jag fotat min man och min tre månader unga och alldeles bedårande bebis som för närvarande ligger och snarkar i soffan. Och om Comviq verkligen haft telefoner att leverera just nu hade detta varit en anledning så god som någon annan att omedelbart gå in och beställa en.
Men nu har de inte det. Puh!
Så jag återgår till att bara njuta av åsynen och ljudet från de tu och surfar vidare med mina surt förvärvade slantar i behåll.
Värdefull kungskap!
Två brorsor sitter i badet och en halvhjärtat gräl mynnar ut i kraftmätningar, men inte handgripliga sådana. Lillebror tar det hela med ett leende… till storebrors stora förtret.
– DU! Jag går i SKOLAN! Så jag kan mycket mer än dig!
– Jahadu.
– JA! Faktiskt!
– Jahadu. Hihi!
– Mäh! VAD heter KUNGEN! Svara!
– Hihi!
– Säg NU! Vad HETER kungen nu då?! Säg!
– Hihihi!
– Aaaalve! Nu vill jag höra svar på den frågan! Säg! Vad heter KUNGEN!
– Åkejrå! VAD HETER KUNGEN! Hihihihi!
Arkiveras lämpligast under kategorin “Sätt att reta gallfeber på sin storebror”.
Skriver och skriver
Jag skriver och skriver och skriver. Ok, inte särskilt ofta på bloggen för tillfället men det ska jag försöka ändra på. För jag älskar att skriva. Dagbok till exempel. Inte i lika stor utsträckning som förr, men då och då. Och jag skriver i barnens böcker, det vill säga de böcker jag köpte till dem när de föddes. Tjocka linjerade anteckningsböcker som nu börjar bli fulla med minnen, roliga ord och uttryck, vanor och ovanor, mål och milstolpar. De ska få de där böckerna en dag när jag blir gammal och krokig och har ansiktet fulla med skrattrynkor. Då ska de få böckerna om dem. Och läsa om allt roligt de gjort och sagt och om hur vi haft det tillsammans.
Och samtidigt grubblar jag över att jag skulle vilja skriva något. Skapa något. Berätta något. Men så inser jag ju att det är precis det jag gör hela tiden. Fast lite överallt. Och inte så organiserat kanske. Så om jag nu aldrig kommer på vad det är jag behöver berätta, så har jag i alla fall författat de tre viktigaste böckerna på jorden. De om mina tre små mirakel.
Alltid något.