Om jag inte hade varit så trött nu, hade jag omedelbart gått och hämtat min kamera och tillhörande sladd. Jag hade laddat in kvällens bild och lagt den här. Den föreställer min älskade fyraåring, som precis somnat i sin säng.
Inget speciellt med det. Men det som gör den här kvällen lite speciell är att han fått ett antal stora lappar av mig. Lappar med siffor på (0–9) och bokstäver. Hans bokstäver. A L V E. Han har flyttat runt dem, sorterat dem. Sifferlapparna har han också sorterat. Om och om och om och om och… ja. Många gånger.
Sista gången som jag hörde honom prassla med lapparna där inne i rummet måste ha varit över en timme efter nattningen men jag lät honom hållas. Kanske för att jag själv älskar siffror och bokstäver. Och gillar killen siffror och bokstäver så kommer han med all säkerhet somna som en väldigt lycklig liten pojke.
Och det gjorde han. Somnade alltså. Nedkrupen under täcket med en hög stora, vita sifferlappar över ansiktet.
Räkna får är överskattat. Men får man räkna… då somnar man tydligen väldigt gott.