Glatt nytt år!
Gott nytt 2011! Eftersom vi för tillfället är hemma hela högen så blir det mycket prat. Mer från vissa delar av familjen. Jag kan bara inte låta bli att dela med mig av morgonens diskussion.
Samtal i badrummet mellan mig och pratsugen fyraåring:
– Mamma? Vet du, jag tycker vi ska stoppa tillbaka lillebror i din mage.
– Va? Varför?
– Mäh. Jag liksom älskar honom så mycket så jag tänker att om vi stoppar in honom där igen kanske det kommer fler. När de kommer ut nästa gång.
Paus.
– Fast mamma. Om vi stoppar in benen liksom. Så kan vi lura pappa. Att det är en tjuv och så smyger vi lite. Och vips. Så tror han inte sina ögon. Fast man får inte ta något. Men tjuvarna gör det. Ibland.
– Eh. Ok. Men nu pratar du inte om lillebror längre eller?
– Näh.
– Ok.
– Och du. Om vi köper lite magiskt. I en så’n låda. Det kan vi väl göra också. Så man kan trolla.
– Jo, det kan vi ju göra. Så lillebror kan vara kvar här hos oss nu då?
– Japp. Det går bra det.
Fel blev rätt
Idag var dagen vi skulle förbereda inför morgondagen. Alltså. Vi har nyårsfirande här imorgon. Inte något stort eller så, men ändå. Vi behövde ju röja, städa, tvätta, planera maten, handla. Vi började med en sovmorgon. Sedan sen frukost. Efter det började vi med morgondagens middagsplan och googlade oss fram till kräftsoppa, fläskfilé med rostade rotsaker och lite annat smått och gott. So far so good.
Men så hände något.
Vi åkte till badhuset. Och efter det hann vi inte mycket mer.
Nu ligger jag här efter att ha nattat tre trötta men lyckliga ungar och funderar på om vi ändå inte gjorde helt rätt där. Kan hända att vi istället får en hysterisk morgondag. Kan hända att det är värt det.
Tumme upp!
Idag var det dags för luciafirande med förskolan. Att sitta där med tomteklädde fyraåringen i synfältet, som ömsom sjöng och gestikulerade och ömsom blinkade och gjorde tummen upp mot mig var minst sagt mysigt. Och jag grät faktiskt inte den här gången!
Men något annat har förändrats. När jag satt där vid fikabordet och försökte konversera med bordsgrannarna och överrösta 50-talet små yrväder, så insåg jag en sak. Jag hade inte ett uns dåligt samvete för att vi i vårt fikakit packat Pågens kanelgifflar och Göteborgskex pepparkakor.
Eller så var det helt enkelt den där lilla tummen som smälte mig och fick mig att känna mig som världsbäst. Hembakt eller inte.
Ibland blir det rätt
Ibland gör man fel. Som förälder alltså. Kanske blir irriterad för oviktiga saker, eller säger ja när man egentligen borde sagt nej och tvärtom och insikten kommer ju dessvärre kanske så där lagom sent, så att det inte går att rätta till. Den gången.
Men härom dagen hände något mysigt. Fyraåringen bestämde sig för att laga lunch till mig och jag tackade ja. Enligt honom skulle det bli köttbullar och stekt ägg. Han plockade stolt fram smör, äggpaket, stekpanna, stekspade och pall och tog plats vid spisen. Han har stekt köttbullar sedan han kunde stå upp så just den delen är inte så ovanlig här. Inslaget av knäckta ägg däremot är relativt nytt.
Men så hände något. Jag hann inte se hur, men det resulterade i att det plötsligt rann ägg utmed hela skåpsluckan och ner på pallen där han stod. Han tittade förtvivlat på mig och hoppade ner. Backade några steg och blev alldeles, alldeles tyst. Jag sprang fram, och vek undan mattan och han räckte mig en pappersrulle. Fortfarande knäpptyst.
– Vet du vad tycker att du gör nu? sa jag efter några sekunder.
Här vände jag mig mot honom och såg hans förtvivlade uppsyn. Precis som han väntade på att jag skulle hindra honom från att laga mat mera. Någonsin. I hela hans liv skulle han aldrig, aldrig få steka köttbullar igen. Och ägg! Han skulle aldrig, aldrig, aldrig få steka ägg! Typ.
– Jag tycker att du kliver upp på pallen och försöker igen. Nu vet du ju hur du inte ska göra, eller hur?
Hela köket lystes upp av de glittrande små ögonen. Jag gjorde rätt. Enligt alla regelböcker. Alla, alla, alla.
Pysselpussel
Kära storebror. Det blir inte alltid som man tänkt. Pysselstunden blev ingen pysselstund eftersom mamman, tillika jag, jobbade samtidigt. Och när jag inte jobbade så vaknade minibrorsan och ville vara med. Och käka tyg. Och sedan tog lillebrorsan ett tomtehuvud (dvs en flirtkula) till badrummet för rengöring. Det slutade i storgråtande lillebror och en kasserad tuggummiliknande tomteskalle.
Kära storebror. Vi har fyra kvar. Tur att “imorgon” finns. Vi börjar om, tänker om och inleder pysselstunden med nattning av diverse små bröder.
Vansinnesväckning
Har sagt det för och säger det igen. Det är verkligen jättebra med ungar som lär sig hantera en dator. Jättebra verkligen. Men jag får jätteont i huvudet av att vakna till det här:
…och det här:
Jätteont. Men jättebra att de kan. Fast jätteont.
Busskul
Den här tisdagen blev en trevlig tisdag. Jag och barnen åkte till biblioteket efter jobb, dagis och fritids och förutom en vante som glömdes på bussen men återfanns… och förutom böcker som glömdes på lånebordet men återfanns, så var det en lyckad tripp. Jo, vi glömde även en ryggsäck på bussen. Som tur är bor vi i en mindre stad, så till allas glädje var det en timma senare samma buss som plockade upp oss, vilket innebär att ryggsäcken stod kvar där på sätet och väntade.
Men.
Det var inte det jag skulle skriva om, utan det här.
Storebrorsorna och jag med sovande lillebror, nerbäddad i barnvagnen, springer mot busshållplatsen när vi ser lokalbussen närma sig. Vi viftar och vinkar och han ser oss i höstmörkret och stannar. Vi hoppar på med andan i halsen.
– Hej! Tack för att du stannade!
– Varsågod, det var väl inget.
– Ok, vad kostar det?
– Eh. Hm. Ska kolla… eh. Eller var ska du?
– Biblioteket.
– Eh. Ok. Eller ja just det ja. Det är nog samma pris ja. Överallt.
– Ok. Förresten hur ofta går bussarna nu?
– Vaddå går?
– Ja är det 10 minuter emellan nu?
– Njaee. Det kan man nog inte säga.
– Nähä. Hur långt är det emellan då?
– Ja, det är väl lite olika.
– Olika? Men har du ingen tidtabell som jag kan få?
– Ja alltså. Det finns nog en där bak. På väggen. Men den stämmer inte.
– Men hur ska jag då veta när bussen går hem?
– Vet inte. Inget stämmer nu när det är vintertid och så där. Då blir det lite fel.
– ???
– Ja du vet. Man vågar inte dra på riktigt som vanligt.
– ???
– Ja du vet. Nu, till exempel, skulle jag varit nere vid resecentrum och vänt. Men det är jag ju inte.
Om man har den här inställningen till tidtabeller redan nu. Innan snön ens anlänt. Då ser jag inte riktigt behållningen i att man går ut och lovar tätare bussturer i lokaltrafiken.
En enkel lösning är ju att anpassa själva tidtabellerna så att de stämmer med verkligheten. Ni vet. Till den tid det tar för en buss att förflytta sig från A till B och så vidare.
Men det verkar kanske galet. Jag är ju bara grafisk formgivare. Jag kan ju inte sån’t där.
Småföretagarna
Så här är det tydligen. Barnen har startat ett företag. Fyraåringen deklarerade ikväll, med viss bestämdhet, att jag inte skulle störa honom för mycket på en liten stund för han jobbade hemifrån. När jag frågade honom vad han gjorde då, var svaret kort och glasklart.
– Jaa du. Jag jobbar med pärlor. Typ.
Tio minuter senare hade han även involverat storebrorsan i verksamheten. Och enligt honom bör även mamman engagera sig lite. Men oh nej, tro inte att jag får formge eller skapa något. Nej, jag får svara i telefon.
– Du får INTE svara Mia och sån’t nu mamma. Du måste säga “Hej och välkommen till Pärlföretaget”. Och sedan så kan folk köpa.
Ja. Vad säger man. Äpplena faller ganska nära trädet just nu.
Kärlek i en liten ask
Enligt liten fyraåring står det här: A-l-v-e Ä-L-S-K-A-R p-o-k-e-m-o-n.
Han har läst det väldigt tydligt för mig nu i flera dagar, så jag börjar faktiskt tro honom.
Hej mammahjälpen
Mina barn har de påslagna ibland, gästsensorerna. För hur kommer det sig annars att det kan få från solsken och fniss till åskmåln och gråt. På en minut.
Före fikabesök av mormor och morfar käkar vi frukost, ritar lite, ligger och kollar på Draktränaren på DVD, gullar med liten söt lillebror och har allmänt mysigt. Alla till synes nöjda och glada.
Sedan ska den nöjda och glada mamman och de nöjda och glada barnen fika med mormor och morfar. Hej och hå. Gnäll och skäll. Stök och bråk och ingenting duger. Mellanbrorsan bryter ihop för att inte alla kan hålla händerna under bordet innan fikat. När alla håller händerna under bordet så blir något ändå fel eller så säger någon fel i ramsan. Men det är lite svårt att höra vad problemet är eftersom ansiktet och därmed även munnen är nerborrad i tröjärmarna och eventuella ljud dränks mer eller mindre av våldsam gråt.
Kan hända att den förkylda mammans stubin är lite, lite kortare än vanligt. Kan hända också att hon har lite svårt att nå fram för att hon heller inte har någon röst.
Sa jag att hon ska vara själv med barnen den kommande veckan? Måndag till fredag. Joråsåatte.