Mina barn har de påslagna ibland, gästsensorerna. För hur kommer det sig annars att det kan få från solsken och fniss till åskmåln och gråt. På en minut.
Före fikabesök av mormor och morfar käkar vi frukost, ritar lite, ligger och kollar på Draktränaren på DVD, gullar med liten söt lillebror och har allmänt mysigt. Alla till synes nöjda och glada.
Sedan ska den nöjda och glada mamman och de nöjda och glada barnen fika med mormor och morfar. Hej och hå. Gnäll och skäll. Stök och bråk och ingenting duger. Mellanbrorsan bryter ihop för att inte alla kan hålla händerna under bordet innan fikat. När alla håller händerna under bordet så blir något ändå fel eller så säger någon fel i ramsan. Men det är lite svårt att höra vad problemet är eftersom ansiktet och därmed även munnen är nerborrad i tröjärmarna och eventuella ljud dränks mer eller mindre av våldsam gråt.
Kan hända att den förkylda mammans stubin är lite, lite kortare än vanligt. Kan hända också att hon har lite svårt att nå fram för att hon heller inte har någon röst.
Sa jag att hon ska vara själv med barnen den kommande veckan? Måndag till fredag. Joråsåatte.
Jadu, lycka till med nästa vecka!!
Tack, det kan bli en ‘spännande’ vecka! 🙂