Välj en sida

Ibland gör man fel. Som förälder alltså. Kanske blir irriterad för oviktiga saker, eller säger ja när man egentligen borde sagt nej och tvärtom och insikten kommer ju dessvärre kanske så där lagom sent, så att det inte går att rätta till. Den gången.

Men härom dagen hände något mysigt. Fyraåringen bestämde sig för att laga lunch till mig och jag tackade ja. Enligt honom skulle det bli köttbullar och stekt ägg. Han plockade stolt fram smör, äggpaket, stekpanna, stekspade och pall och tog plats vid spisen. Han har stekt köttbullar sedan han kunde stå upp så just den delen är inte så ovanlig här. Inslaget av knäckta ägg däremot är relativt nytt.

Men så hände något. Jag hann inte se hur, men det resulterade i att det plötsligt rann ägg utmed hela skåpsluckan och ner på pallen där han stod. Han tittade förtvivlat på mig och hoppade ner. Backade några steg och blev alldeles, alldeles tyst. Jag sprang fram, och vek undan mattan och han räckte mig en pappersrulle. Fortfarande knäpptyst.

– Vet du vad tycker att du gör nu? sa jag efter några sekunder.

Här vände jag mig mot honom och såg hans förtvivlade uppsyn. Precis som han väntade på att jag skulle hindra honom från att laga mat mera. Någonsin. I hela hans liv skulle han aldrig, aldrig få steka köttbullar igen. Och ägg! Han skulle aldrig, aldrig, aldrig få steka ägg! Typ.

– Jag tycker att du kliver upp på pallen och försöker igen. Nu vet du ju hur du inte ska göra, eller hur?

Hela köket lystes upp av de glittrande små ögonen. Jag gjorde rätt. Enligt alla regelböcker. Alla, alla, alla.

Share This