Välj en sida
Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.