Välj en sida
När livet bromsar in

När livet bromsar in

Den här veckan har varit speciell på många sätt. Här är ett. Eller två. Personer. Mina människor. Kalle till vänster fyllde 85 och vi firade honom med lättöl och tårta. Han försvinner lite, lite längre bort för var gång vi ses. I tisdags blundade han nästan hela tiden. Satt alldeles stilla och lutade bara huvudet en gnutta när han ville ha en kram. Men han viskade att han ville ha mer lättöl, att han inte gillade marsipan och att han tyckte att de pratade för mycket på äldreboendet ibland. Och han lyfte upp min hand när jag höll hans, och pussade på den.

Det där med att man som gammal blir barn på nytt – det är ju precis så. Du saktar in, skalar av och rensar bort alla miljoner grejer du undan för undan lärt dig under alla år. Stegen blir kortare och orden färre. Livet släpper både gasen och bagaget och blir inte längre så jävla komplicerat. Och på något vis känns det så himla rimligt att en öl och en kram är just precis allt du behöver. Den dagen.

Kan vi skriva om Ironman nu?

Hej. Alltså, jag behöver snacka om en grej. Först och främst om Ironman. Den stora, långa, längsta. Den riktiga. Jag måste göra den. Jag kommer inte komma till ro om jag inte får springa, halta, krypa, kräla i mål på den där röda mattan. Och för att göra den hela känner jag att jag vill testa den halva. Av två enkla anledningar. Den ena är ganska uppenbar (att det är just en halv) så den skiter jag i att ens skriva om. Den andra är också uppenbar (medaljen), så jag skiter faktiskt i den också.

Problemet är varken tiden, sträckan, pannbenet eller orken. Min träning går fint. Jag är seg, stark, envis och ganska uthållig. Jag gillar vatten, till och med kallt mörkt vatten. Jag gillar asfalt och springskor och kombinationen av de två (tre, om man räknar båda skorna). Jag gillar att cykla. Raksträckor är fint, uppförsbackar är roligt (ej ironi). Men. Jag GILLAR INTE NEDFÖRSBACKAR. Eller förresten, låt mig förtydliga det hela. Jag HATAR nedförsbackar.

Eftersom jag inte har någon lösning på det här problemet för närvarande, så nöjer jag mig med just konstaterandet.

Att vi har ett ganska stort litet problem.

Halt.

Halt.

Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.

Lära sig ryta

Lära sig ryta

Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.

Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.

Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.

Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.

Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:

  1. De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
  2. När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
  3. Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
  4. De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
  5. Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.

Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)

– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)

Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.

Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.

Poängen? Jo.

Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.

Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.

Att vinna över sig själv.

triathlon1

 

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt och landade till slut i kalenderkrock med bowlingtävlande pappa och fotbollsavslutande son. Men pass på. Plötsligt kom en oanad vändning. Mamman hann knappt yttra orden ”hoppa över det där loppet” innan pappan kontrade. Två sekunder tog det så var bowlingtävlingen struken ur krockkalendern och fotbollsavslutningen löst. Han släppte ‘sittet’ och tog hand om ‘vårtet’.

Kom ihåg detta: Har man nu en människa som känner en utan och innan och den människan kastar en utmaning till en (i en vacker hög båge, helt omöjlig att missa). Då skaffar man ingen lapp från mamma och smiter undan. Då fångar man, tar ett djupt andetag och kör. Älskar man dessutom snorsport, träning, luft och lopp och innerst inne vet att den där människan har helt rätt… så är till och med lapp från mamma uteslutet som undanflykt.

Den fega mamman hade inte något annat val än att hugga triathlontrikåerna, svälja stoltheten och hoppa (ok vada krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

triathlon2

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Nära tragedi, i hamstermått mätt.

vanilja IMG_6901

Min son har en hamster. Vanilja. Hon är ganska exakt ett år gammal (medelålders i hamstermått mätt?) och rätt cool. Hon är väl som hamstrar är mest gissar jag. Hon sover på dagen och åker karusell på natten. I hjulet som sonen och pappan köpte för att det inte skulle väsnas. Hjulet som visst väsnas. Tills man smörjer det med lite olivolja. Men så slickar Vanilja i sig oljan och sedan är det bara att väsnas vidare.

Jag skojar. Jag vaknar inte av hamsterhjulet. Inte av snarkningar eller åska heller. Möjligen barnviskningar.

Hur som helst. Härom dagen när sonen skulle titta till det vita lilla knyttet, så såg han inte till henne. Hon låg i sin lilla kokosnötkoja någonstans, men var liksom begravd i vit fluffig vadd. Totalt. Föreställ dig kräcken i rösten när han plötsligt konstaterade att hon inte rörde sig. Så vi drog i vadden, till synes kilometermetervis med vaddflärpar. I hamstermått mätt. Men ingen Vanilja. Vi vände försiktigt på kokosnöten så allt hon samlat där inne trillade ut. Men ingen Vanilja.

Till slut såg vi henne och den sekunden, innan vi insåg att hon faktiskt andades (alltså, en livstid i hamstermått mätt) var alldeles för lång. Hon andades men blundade.

Tårar, panik och kaos. Vatten och viskningar och mjuka klappar och mer vatten. Vattendroppar på små barnfingrar för att den lilla ulltussen skulle vakna till. Bärsärkagång efter solrosfrön (typ lördagsgodis, i hamstermått mätt). Och hon kom tillbaka.

Så nu ligger jag här och är sådär lökigt tacksam för att hon tokväsnas där ute i köket, i sitt gnisselhjul. Som att somna på Liseberg varje natt. I hamstermått mätt.

Om skryt, eller inte.

Ägnade lunchen, av förekommen anledning, till att berätta för varandra om våra starka sidor. Upprinnelsen var den här.

Sonen sitter och kikar i på startkuvertet för Vansbrosimningen och kommer till kartan. Konstaterar att vägen (jaja, vattnet) svänger. Jag berättar att de första två kilometrarna är medströms och den sista är…

”Ah! Motströms? Var det tungt då?” Säger han.

”Nej, det gick bra. Jag är ganska stark.”

”Haha, skryt!”

”Nej, det är inte skryt? Jag berättade ju bara att jag är ganska stark. Jag är ju ganska stark. ”

Jag är känner mig stark. Inte i jämförelse med någon annan, utan i jämförelse med mig. Har aldrig känt mig så stark som nu. Punkt.

Så nu har vi tränat på att säga braiga saker om oss själva. Och tränat på att säga braiga saker om varandra. Och vi var ju bra på en jäkla massa. Inte samma saker, kom vi fram till. Himla fiffigt.

Tror även vi redde ut var gränsen går där de braiga sakerna tippar över och blir skrytiga. Den gränsen gick hursomhelst inte den sista kilometern av Vansbrosimningen.

 

Om ord, folk och hyfs.

Vi är många här som har söner. Jag har tre. Önskar innerligt att de ska växa upp till respektfulla, varmhjärtade, kloka vuxna. För vad händer? Kan vi försöka backa och minnas att vi är livs levande människor även med en smartphone som budbärare?

Och ”kvinnor har rätt att uttrycka sig”? What? Ja. Såklart. Män har också rätt att uttrycka sig. Vi, FOLK, har den rätten, men i sociala medier idag är det skrämmande många som helt enkelt aldrig lärt sig hur man gör.

Respekt handlar ju för fan inte om att alltid hålla med. Man kan kritisera på ett värdigt sätt, med riktiga ord. Blir ledsen.

979

Jag har skrivit 979 inlägg på den här bloggen. Niohundrasjuttionio inlägg. Och tydligen drygt femtio utkast som aldrig publicerats av någon anledning. Men, hallå. Nästan tusen. Det är ju inte klokt. Eller så kanske det är precis det det är. Jätteklokt. För tänk så många minnen som ligger här väntar på att läsas och tänkt så mycket som blivit ventilerat och ältat. Nu är kanske just ältande inte min grej (inte nu för tiden i alla fall) men det lilla som ältats har förmodligen ältats med omsorg.

Massor har hänt under det året som gått sedan sista inlägget. Både med familjen, företaget, fritiden. Allt. Vi har skaffat oss husdjur, jag har flyttat mitt företag, mannen har bytt jobb (eller rättare sagt skaffat sig två nya jobb), jag har tränat. Ganska mycket. Eller jättemycket, för att vara någon som inte egentligen är en tränande person alls. Och jag har kommit underfund med att jag blivit ganska stark, både på insidan och utsidan. För att vara någon som inte alltid varit just det.

Vi säger så. Until we meet again.

Jag ville ju vara den bästa

brak

Mamman alltså. Men det är jag inte. Jämt. Kanske ibland, men inte ikväll. Om man nu får uttrycka sig någorlunda politiskt korrekt så kanske inte de visade sin allra bästa sida heller.

Vi snackar dominoeffekt. Och brist på intresse att ta mammans lågmälda och vänliga uppmaning om läggdags, på allvar. Ibland gör det mig ingenting. Ibland orkar jag tjata. Ibland orkar jag säga saker igen och igen och ibland orkar jag vara sådär övertydlig. Ibland orkar jag göra allting rätt.

Men ibland är jag bara sådär mänsklig. Och skrikarg (Off topic: Tack Kråkeböckerna för detta uttryck. Har ni missat dem, finns de här.)

För ikväll orkade ingen lyssna. Och jag orkade inte tjata (ingen lång stund i alla fall även om jag gjorde ett tappert försök). Och när jag inte orkade tjata längre insåg jag att jag heller inte orkade höja rösten, för rösten har jag nämligen tappat sedan något dygn tillbaka). På någon halvminut eller så, rasade kvällsplanen som ett pepparkakshus på Annandag jul (om vi haft något, för det ligger tyvärr kvar i sin förpackning, omonterat på grund av att samtliga fem familjemedlemmar helt enkelt glömde.)

Planen var, hur som helst. Signalera läggdags. Godnattsaga och nattning med minstebror. Läsa böcker för de två stora när minstebror i fråga somnat (för de två stora skulle ju självklart ha gjort sig sängklara under tiden).

Istället blev det ingenting förutom kaos. Med en mamma beväpnad till tänderna med noll procent tålamod, noll procent röst och noll procent sunt förnuft.

Men, så kom vändningen. Äldste sonen stod plötsligt där med en stor kopp te. För min hals. Och förlåt. Och med en gråtande, kraxande och totalt avväpnad mamma framför sig.

Och vet ni vad som fick mig att känna mig som världens sämsta mamma? Inte det arga, för jag är av den bestämda åsikten att även mammor har all rätt att bli skrikarga ibland om det finns anledning till det. Nej, jag kunde däremot ha hävt kaoset, om jag bara varit lite mer tålamodsladdad. Barnen somnade, lugnet sänkte sig överallt utom inombords men jag var sämst. Och något jag äntligen lärt mig (det tog lite tid men bättre sent än aldrig) är att när man känner sig sämst, så gör man något åt saken.

Så jag väckte dem. Väntade tills de förvirrat orkade se mig i ögonen. Kramades, länge. Och sa att nu glömmer vi den här skitkvällen och börjar på ny kula imorgon. Och nu, nu kommer slutet på den här fina godnattsagan.

– Du är bäst, viskade mellansonen. Man måste faktiskt inte vara glad jämt.