Den här veckan har varit speciell på många sätt. Här är ett. Eller två. Personer. Kalle till vänster fyllde 85 och vi firade honom med lättöl och tårta. Han försvinner lite, lite längre bort för var gång vi ses. I tisdags blundade han nästan hela tiden. Satt alldeles stilla och lutade bara huvudet en gnutta när han ville ha en kram. Men han viskade att han ville ha mer lättöl, att han inte gillade marsipan och att han tyckte att de pratade för mycket på äldreboendet ibland. Och han lyfte upp min hand när jag höll hans, och pussade på den.
Det där med att man som gammal blir barn på nytt – det är ju precis så. Du saktar in, skalar av och rensar bort alla miljoner grejer du undan för undan lärt dig under alla år. Stegen blir kortare och orden färre. Livet släpper både gasen och bagaget och blir inte längre så jävla komplicerat. Och på något vis känns det så himla rimligt att en öl och en kram är just precis allt du behöver. Den dagen.