Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt. Men pass på.
Den fega mamman svalde stoltheten och hoppade (ok vadade krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.
Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).
Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.
Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.
Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.