Välj en sida

Igår kväll. Jag grät en skvätt för att jag behövde. Och för att en massa känslor behövde komma ut. Jag behövde skriva av mig och rotade (hör och häpna) fram en dagbok som inte sett dagens ljus på ganska många år. En utan tangentbord. En riktig, trådbunden bok från Ordning och reda, med röd räfflad pärm och en liten sidmarkör i rött siden.

När jag var ung (yngre?) skrev jag bara i dagböckerna när jag mådde dåligt. Vilket periodvis innebär att det skrevs ganska många sidor. Sidor som i detalj speglade känslostormen, för där gick det minsann inte att klicka ångra. Inte rätta till ordval och formuleringar. Så igår kväll behövdes lite renodlat, oredigerat ordflöde för att bringa ordning i oredan.

Och det hjälpte. Det, och en 10-årings förmåga att se rakt in i mammasjälen.

En gång berättade jag för honom att min pappa satte upp en lapp på kylskåpet hemma när jag var liten. Kramas ofta! Stod det.

Det var en liten, handskriven lapp som inte såg mycket ut för världen. Men blundar jag så ser jag den framför mig. Fin.

Igår sade vi i alla fall godnatt och jag gick för att natta minstebror. Efter en stund hörde jag små trippande steg utanför, i hallen. Svaga viskningar. Men sedan blev det tyst igen.

Det som mötte mig när jag efter några minuter smög ut i hallen var en lapp, på min sovrumsdörr. En liten alldeles underbar lapp med omsorgsfullt textade bokstäver. På minstebrors dörr satt en likadan, fast i andra färger. Och en på mellanbrorsans dörr. Och på insidan av ytterdörren.

Kramas ofta, stod det, var jag än vände mig.

Som jag älskar de där kloka små människorna. Av hela mitt hjärta, som med ens kändes mycket lättare.

Det var väl egentligen bara det jag hade att säga, för nu. Kramas ofta.

Share This