Vet ni vad. Ett tag så tappade jag bort mig lite. Jag gissar att det är sån’t som händer lite till mans. Jag vet inte när det hände eller hur det hände men jag var inte här. Däremot var jag väldigt medveten om var alla andra befann sig. Och stannade liksom bara och ältade just det. Och dagarna gick.
Men för några år sedan hände något. Någon tjongade in mig i en vägg. Inte rent fysiskt, tack och lov, men känslomässigt, ja. Så här i efterhand var den där väggen det värsta och det bästa mötet i mitt liv. Om man bortser från mötet när mina älskade ungar föddes. Och om man bortser från själva väggsmällen… så var det precis vad som behövdes för att jag skulle ta tio djupa (kan ha varit hundra också, eller tusen) och intala mig att jag kunde, ville, tänkte vara jag. Och börja röra mig åt mitt håll.
Vem, vad, hur och när har ingen betydelse längre. För nu är jag hand i hand med mig själv igen. I min egen takt, som är stundom snabb och stundom långsam, stundsom tar jag genvägar, stundsom omvågar.. men alltid är den min.
Visst tänker jag fortfarande på vart alla andra är. Och visst stannar jag ändå upp ibland. Men det är inte längre på grund av att jag inte tror på att jag kan ta mig vidare.
Det var allt jag hade att säga om det. Nu ska vi se om vi kan väcka liv i den här lilla bloggen igen.