Välj en sida

Hur tänkte jag här? Lång, minst sagt intensiv dag. I sista stund hoppade jag över kören. För att vara hemma, äntligen få lite mat i magen (vilket liksom föll bort idag) och ta det lugnt.

Lugnt? Ursäkta? Alltså. Nu har jag spenderat den senaste halvtimman med en illvrålande liten knatte. Knatten bestämde sig för att vråla denna halvtimma för att jag torkade bort köttfärssås från hans mun, och kind. Och händer. Och armar och kläder och hår. Inte nog med det, hörni. Jag gjorde det nog inte på helt rätt sätt. Vilket sätt som anses rätt låter jag vara osagt. Vid närmare eftertanke är jag osäker på om det i detta läget fanns ett rätt sätt.

När motsvarande hände när 9-åringen var liten minns jag att jag kände mig fullständigt uppgiven. Värdelös. Och helt inkompetent. För att det där vrålet inte tog slut. För att jag säkert kunde gjort något mycket smartare så att det aldrig börjat.

Eller hur. Oavsett vad jag gör och hur pedagogisk och förhandlingsbar jag än är. Jag måste ändå torka köttfärssås. Och vrålet kommer börja ändå. Skillnaden mellan då och nu är att jag även inser att det slutar.

Och det slutade även idag. Då hade knatten i fråga dessutom ökat vrålandet med en handfull decibel för att jag var tvungen att byta blöja. Hemska jag. Tvinga honom till att både bli ren och torr. Vilken otäck mamma. Men som sagt. Den otäcka mamman kramade om den vrålande bebisen och viskade “Ska jag sjunga lilla snigel?”.

Oj. Knäpptyst blev han.

Och jag sjöng lilla snigel. Med min allra lenaste och ljuvaste stämma.

Och vips så var jag den bästa mamman. Igen. En smula lomhörd möjligen, men bra.

Lilla snigel i all ära – men nästa onsdag blir det körsång.

Share This