Föreställ dig detta. Regnig, trött tisdag kväll. Jublande storebror med kompis vid Beybladeplanen. Joddlande minstebror i matstolen och med gröt i hela ansiktet (bland annat). Och. Vrålande trött mellanbror som vägrar förstå varför spelstoppet inte gäller honom också. För hans stänger ju alltid av spelet när jag säger ifrån. Där har han ju visserligen alldeles rätt, men spelstopp är spelstopp och det låser vi inte upp förrän vi kommit fram till diverse välbehövliga regler om hur det ska gå till. Hur ofta det är tänkt att man ska spela och hur länge. Lite så. Nu är mellanbrorsan som sagt väldigt duktig på att stänga av när han ska och är sannolikt inte i särskilt stort behov av spelregler. Men, men. Alla eller ingen.

Hur som helst så vrålar den där mellanbrorsan att det inte är hans fel. Ingenting är hans fel. Eftersom han inte får något gensvar från mig, förutom min (dagen till ära) irriterande lena stämma, så springer han till slut alldeles skogstokig in i sitt rum och smäller igen dörren.

Och igen. BANG!

Och så en tredje gång med lite extra krydda. BANG!

Än så länge inget konstigt. Jag har väl smällt lite i dörrar jag också vid väl valda tillfällen ska tilläggas. Men sedan händer det. Han öppnar dörren igen och kommer knallande med ett stort och hjärtligt leende på läpparna.

– Så. Det var det.

– Vad var det där? Vad händer? Är du inte arg längre?

– Näh. Jag behövde bara lugna ner mig lite. Så. Nu är jag lugn.

Dörrsmällar. Som jag hela tiden sagt; de hjälper! Även mot skrivkramp. Hej!