Tisdag morgon. Kort stubin. Nej förlåt, fel av mig. Stubin obefintlig. Varför ska man få så dåligt samvete? Men jag vet ju att om barnen gjort och sagt exakt samma saker någon annan morgon så hade jag inte reagerat som jag gjorde och inte sett någon kaosmorgon torna upp sig över huvud taget.
Men i morse var ingen sådan morgon. För den här morgonen roddades av en ganska trött och ganska tjock och ganska gravid mamma, som var väldigt, väldigt less på att behöva säga allting tio gånger för att någon skulle lyssna.
Tillslut blev jag irriterad bara för att jag var tvungen att böja mig ner (vilket i och för sig i stort sett börjar bli en omöjlighet). Som tur är så lyckades jag behålla vettet så pass att jag mindes den viktigaste regeln av dem alla. Somna inte osams och skiljs aldrig som ovänner.
Så två varma, go’a barnkramar senare så anlände jag till mitt ljuvliga, lugna, mysiga kontor. Tänk att långa härliga att-göra-listor kan vara så befriande.