För ett litet tag sedan fick vi en lapp för utvärdering av fritids. Där stod bland annat lite om vad målet för fritidsverksamheten var och man fick fylla i hur man kände om verksamheten och om vad barnen “får lära sig” på fritids.
Tidigare hade jag inte tänkt så mycket på det där. Alltså hur jag ser på verksamheten. Jag vet att fröknarna är härliga och lätta att prata med och jag vet att storebror trivs. Det har liksom varit tillräckligt.
Men så blev jag sittande med pennan i handen och funderade plötsligt över vad jag ville ha ut av min sons fritidsvistelse.
Inte mycket. Eller jo, att bli sedd och få utrymme.
Jag vill att han ska få utrymme. Utrymme att leka med kompisar om han vill det, eller att pyssla för sig själv om han vill det. Bygga med lego eller klättra i träd (ok, inte i träd nödvändigtvis… men i klätterställningen).
Jag har inga krav på att verksamheten på fritids ska innehålla en massa mål och pedagogiska planer för vad han ska lära sig. Jag har inga krav på att timmarna på fritids ska bli en förlängd skoldag, för schemalagda långa skoldagar får han med all säkerhet tids nog.
Jag vill att han ska känna att han, som ett nödvändigt alternativ till att gå hem efter skolan, ska få utrymme att leka… och andas. Och bara vara.
Vid närmare eftertanke; att få 30-talet ungar att må bra, synas och få utrymme… känns som ett krav nog så utmanande.