>Det har, till skillnad från tidigare graviditeter, än så länge varit en lugn liten krabat där inne. I magen. Grejen är att det är psykiskt jobbigt med lugna krabater.

Man har ingen kontroll över hur bebisen mår där inne och ett litet livstecken kan få vilken dag som helst att spricka ut i ihållande solsken.

Jag satt länge, länge i soffan igår kväll med handen på magen. Fullt koncentrerad för att känna någonting. Vad som helst. Ett litet pirr, en litet bubbel. Vad som helst hade dugit gott, men nej. Icke.

När jag sent om sider lagt mig för att sova. När det var alldeles mörkt och tyst och tv:n avstängd. Då blev det minsann lite fart där inne. Mitt ansiktsuttryck i det läget hade i vilket uppslagsverk som helst varit den ultimata tolkningen av ren lättnad.

Så där låg jag i mörkret och log med hela ansiktet för att någon sparkade lite på mig där inne.

Hej bebis, tack för att du hörde av dig!