>Vi hade en kort liten diskussion för någon vecka sedan, på Tösaträffen närmare bestämt. Eller nja, diskussion kanske man inte kan kalla det. Vi sa våra åsikter och bytte sedan ämne.
Frågan gällde huruvida det är rätt av barn att säga “Dumma dig!” eller inte. En del tyckte att det var helt fel och att barnen absolut inte fick ta ordet “dumma” i sin mun. Jag tyckte tvärtom. Nu har jag funderat klart över varför:
Ordet dum, när det kommer från en vuxen som läst svenska och har sisådär några tusen gånger så stort ordförråd som en treåring, står för korkad. Ordet dum, för en treåring som gör allt för att göra sig förstådd, betyder med all säkerhet “elak”. Anledningen till att jag, när lillebror säger “Dumma dig mamma!” till mig, inte sparkar bakut är att han då helt enkelt tycker att jag varit taskig mot honom. Jag kan inte för min värld hitta en anledning till varför han inte skulle berätta det för mig. Jag vill absolut att han ska bli arg på mig om det finns en anledning till det. Att han ska visa vad han känner, oavsett om det är ilska, besvikelse, kärlek eller pur glädje.
Visst, jag kanske inte jublar när han ilsknar till för saker som är självklara för mig som mamma, men vill ju att han lär sig från början att det är helt ok att markera när man är arg eller ledsen eller besviken. I något år kommer beskrivningen av den känslan vara “dumma dig”. So be it. Därefter kommer hans ordförråd tillåta att han helt enkelt argumenterar istället. Med facit i hand så känns “dumma-dig-perioden” lika naturlig som “lägga-sig-på-golvet-och-skrika-perioden” eller “stoppa-allt-i-munnen-perioden“. Han använder sig av de resurser han har tills det är läge att gå vidare.
Att säga dumma dig utan minsta anledning däremot, är ju helt fel. Men det har ju inget med själva ordet att göra utan timing. Timing som ibland kan vara hårfin. För jag tycker ju självklart att det är helt rimligt att jag stänger av badvattnet för honom när jag tycker att det börjar bli för mycket. Men om han nu vill ha mer badvatten och älskar att bada så tycker han ju att jag är dum mot honom som gör så. Att då säga till honom att “Nej Alve, så får du inte säga” känns konstigt. Han blir arg och besviken och då berättar han det för mig.
Han får ju sällan sin treåriga stenhårda vilja igenom för det. Men jag tycker han gör rätt i att försöka.
I min mammavärld känns det bra så.
>Så sant, så sant!
Annica E