>Jag har alltid skrivit dagbok, så länge jag kan minnas, men när jag startade bloggen så blev dagboksskrivandet automatiskt glesare. Grejen är att båda varianterna egentligen fyller samma funktion. Jag får skriva av mig när jag känner något, men skillnaden ligger i vad jag skriver.

Läser jag mina gamla dagböcker (om vi bortser från de tidiga versionerna där jag mest var olyckligt kär i någon eller tyckte att skolmaten var äcklig) så blir jag ganska deprimerad. De har fungerat som någon form av ventil för mig. Så där står bara en massa ledsamheter, ilska eller frustration.

Men så blir jag sittande och klickar runt på bloggen, och upptäcker plötsligt att jag sitter och småfnissar. För här har jag inte skrivit när jag varit ledsen eller arg, besviken eller deprimerad. Här skriver jag när jag vill minnas roliga saker eller när det hänt något speciellt. Eller när jag bara tänker på något särskilt.

Jag har uppenbarligen lärt mig att prata om varför jag är arg eller ledsen och därmed behöver jag inte pränta ner skiten i dagböckerna längre. Här har jag liksom gallrat fram de roliga minnena.

Mitt nyårslöfte (om jag hade sysslat med sån’t) vore således; fortsätta med det jag gör, vara precis som jag är och blogga vidare, för det gör mig glad.