Förra vintern började jag så smått skymta slutet för tomteeran för vår sexåring. Jag har inte tänkt så mycket mer på det men idag förstod jag att tomten i högsta grad finns. Och nissarna. På Nordpolen. För här har skrivits önskelistor på löpande band.
Ikväll skjutsade jag den sprittande snart-sjuåringen till en postlåda så att han kunde posta en av sina önskelistor (han garderar nämligen lite).
– Mamma, hur kommer brevbäraren till Nordpolen egentligen?
– Nja. Jag vet inte. Han kanske inte behöver åka dit. Breven kanske blir hämtade.
– Jaaa! Just det! Så måste det vara! Nissarna kommer och hämtar breven!
– Ja, det är ju lite smidigare.
Tystnad.
– Men mamma, hur får de ur breven ur brevlådorna då?
– Alla tror ju olika saker, men jag gissar att nissarna inte hämtar breven i brevlådorna, utan på postkontoret. När de är sorterade. Då kan de ju plocka upp den stora högen som det står Tomten på.
Tystnad.
– Men… mamma? Går inte larmet då?
– Larmet?
– Jaaa, du vet, typ om nissarna går in på postkontoret. De har ju ingen kod och sån’t… Men DU! Tomten kanske messar koden till alla tomtenissarna, så att de kan komma in. Det gör han nog, eller hur!?
Nu vet ni. Tomten goes mobile. Nu är det bara en tidsfråga innan han börjar Twittra också.