>Eller kanske inte förresten, för jag har tydligen fått kläm på det där med att räkna till tio. Som igår kväll till exempel, då vi hade besök av sexåringens gudföräldrar och deras dotter.
Efter 15 minuter inser jag att alla är ganska trötta. Eller rättare sagt mina barn är väldigt trötta och förmodligen väldigt hungriga. Lillebror är fullständigt oregerlig… ett tillstånd som sakta men säkert övergår i ren jävelskap mot storebror som troligtvis försöker värja sig. Jag skriver troligtvis eftersom jag lagade mat när detta hände och kunde bara höra själva reaktionerna på lite håll. Som “Aaaaaajeeee!” och “AAAAAAAAAAAAAAAAAJEEEEEEEEEEEE” och sedan gråt.
Här slutar det med att de slår varandra var sin gång. Lillebror som börjar och sedan storebror som tillslut inte kan annat än att ge igen. Så de placeras vänligt men bestämt (mest bestämt) i var sitt rum. Var sin ringhörna. Ringhörnor i samband med syskongräl är inte direkt kända för att vara statiska så jag töjer efter en stund lillebrors hörn till vår sovrums-tv och Bambifilmen. Storebror är i det läget ledsen och arg för att vi inte har en TREDJE tv som han kan kolla på, själv. Suck. Han ropar men håller på att tappa rösten så det låter mer som ett hest väsande. Lillebrors rop från andra sidan huset är av modell mistlur.
Så där emellan ringhörnorna, med små nedslag vid spisen, rör jag mig under ytterligare några minuter. Och det går upp för mig att jag är kolugn. Hade denna situation uppstått för ett par år sedan hade mitt blodtryck stuckit iväg all världens väg.
Avtrubbad eller immun. Eller så har jag blivit berikad med en ofantlig lång stubin. Bra whatever.