>Valentin, sex år, har fått nya fina lampor till sin cykel. Nya, värsta grymma, coola lamporna. Du vet. Det var stort imorse när han för första gången fick cykla med dem monterade på cykeln i höstmörkret. Visserligen kom han underfund med att det var lite väl ljust för lampor just då, så han stängde av dem för att spara batterierna. Men ändå.
Så stannar han till med cykeln för att vänta in mig och lillebror som promenerar en bit bakom… slinter i höstlöven och välter. En lampa krossas smärtsamt rakt mot astfalten och tårarna väller fram i Valentins nyss så lyckliga ögon. Vi konstaterar snart att det inte går att laga lampan eftersom plexiglaset i fram gått sönder och plastkåpan på ovansidan är krossad… men att han ju har en kvar. En cool lampa finns ju kvar i fram.
Han blir lite gladare och faktiskt nöjd med att båda inte krossades mot marken.
Men fem minuter senare, när vi når cykelställen vid skolan, säger jag liksom i förbifarten
– Plocka bort lampan också och lägg den i din väska, Valle.
– Varför?
– För att någon kan… hm…
– Vaddå, ta den? Vem då?
– Nja… En del fattar helt enkelt inte vad som är fel.
– Vem? Inga skolbarn väl? Och inga föräldrar?
Fan, vad bitter jag känner mig i det läget. Budbäraren som måste hinta om att världen är rätt orättvis, utan anledning. Det är helt absurt att jag ska behöva stå och säga till en sexåring att han ska ta med sig sin cykelbelysning in i väskan för att någon kan ta den. Patetiskt och obehagligt. Han har ju inte blivit av med något än men med en liten knapptryckning så är ju lampan väck. Bara för att det går, inte för att det är något ekonomiskt värde i den. Men för Valentin är det ett värde som blev ännu verkligare stunden innan då den ena lampan gick i tusen bitar. När jag möter den lille sexåringens blick ser jag att han funderar lika mycket som jag.
– Jag tar med den in då, säger han och öppnar väskan. Så kommer det inte vatten i batterierna om det börjar regna i alla fall.
Skönt. Där kändes verkligheten med ens varm och snäll igen. Vi kör på den.