>Vi sitter på trappan till uteplatsen. Treåringen Alve klappar mig tröstande på huvudet, ger mig en kram och håller sedan hårt kring kring min nacke samtidigt som han säger;
– Sååå ja lilla mamma. Jag förstår du ledsen. Jag ska snart fixa lite mat till dig förstår du. Gillar du den gräsklipparen mamma?
– Va?
– Ja, den gula. Där. (Pekar på grannen som klipper gräset)
– Eh. Ja, den är ju fin.
– En så’n kan du köra när du blir stor, mamma. Nu är du ju inte stor.
– Jo, det är jag ju…
– Nej. Nu är du lite ledsen. Då är du liten kille. Bara stora killar får köra den gula gräsklipparen.
Någonstans där har han ju rätt. När man är lite nere känner man sig faktiskt ganska liten.