Välj en sida

>Sjukt egentligen. Mats har jobbat minst sagt intensivt någon månad nu. Vi har setts lite på kvällarna och lite på helgerna. Jobbtopp. Men tro mig, jag är den sista som tänker ha invändningar mot jobbtoppar. De är nödvändiga och ett delikat problem i dagsläget. Skillnaden är att jag kan ta med mig mina egna jobbtoppar hem till köksbordet efter att jag lagt barnen. Det kan tyvärr inte Mats.

Idag var dock han sista jobbdag innan fyra veckors semester.

Vid själva tanken på att vi snart har honom tillbaka, släppte jag nog alla bollar samtidigt. Alla bollar som jag jonglerat med och hållt i luften de här veckorna. Och blev bara trött.

Konstigt egentligen hur kroppen och sinnet fungerar. Att man liksom inte känner efter riktigt när man inte har någon anledning och inget val. Man bara kör. Inte funderar jag väl på om jag är trött eller ej efter 1 km av löprundan om jag vet att jag ska springa 5? Inte förrän jag närmar mig mål kanske.

Jag sände idag ett vänligt “Nej, men tack ändå” till min mamma som svar på SMS-frågan om hon skulle passa barnen så jag kunde springa en sväng. Jag orkade inte. Ville bara sitta och tycka synd om mig själv och kolla när treåringen klippte gräset med en jätteplastlarv (inte fy skam det heller). Men det måste vara en förmåga mammor har. Att kunna läsa mellan raderna i ett litet, litet SMS att jag grävde ner mig idag. För 20 minuter efter att jag klickat på sänd, stod hon framför mig i trädgården med sitt goa leende, varma kramar och kloka ord.

Så att jag kunde springa de där sista metrarna i alla fall.

Nu är ordningen återställd. Sambo tillbaka, barn överlyckliga och fyra veckors semester väntar. Nu är vi hela igen. Puh.

Share This