>
Det är något som är lite annorlunda. Efter att ha hoppat och dansat kring den numera vissnade, lite småledsna midsommarstången förflyttar de sig till sandlådan.
Jag lyssnar på avstånd. De berättar sagor för varandra, om dinosaurier som äter träd, om en sjörövare som tar leksaker och om Bella, vår hund som dog förra året. Sexåringens tredje eller fjärde saga handlar om hur Bella jagar katter. Tokiga, härliga kattgalna Bella. Jag sitter en bit ifrån och krattar planlöst runt i rabatten. Har ingen aning om vad det är jag rensar bort egentligen. Jag lyssnar mest… och myser.
De turas om att berätta. Nu är det din tur, säger lillebror och skiner med hela ansiktet, där de sitter i var sin ände av sandlådan och gräver. Och berättar. Umgås.
En underbar saga i sig. Eller tavla.