>
Lillebror är en hyfsat kaxig kille, men inte när det kommer till sångstund med dagis. Inte förrän ikväll. Nu satt han för första gången med de andra barnen och sjöng, trots att han såg mamma i publiken. Han var stolt som en tupp.
Med bestämda steg lämnade han mitt knä, Svamp-Bob och snuttefilten, tog storebror i armen och spatserade fram till de andra barnen. Under alla 313 kattsångerna satt han där, rakryggad på bänken och sjöng. Mötte min blick emellanåt med ett stort leende på läpparna. Ibland vinkade han, ibland blinkade han och nickade lite.
Det värker i mammahjärtat av kärlek när jag ser det. Hur den där lilla personen sitter där och bara växer.