>Ibland förvånar jag mig själv. På gott och ont. Saken är den att jag plötsligt lyckas hålla mig lugn och fokuserad. Ju mer jag har kring mig.
Hit hör inte de tillfällen då vi försovit oss innan dagis och inget av barnen visar minsta tecken på att 1) samarbeta eller 2) klä på sig eller 3) sluta brottas. Hit hör heller inte en situation där vi är bortbjudna och ligger –20 minuter i tidsplaneringen. Så.
Men som nu, när vi ska fira fina Mats 40-årsdag tillsammans med släkten på lördag, håller jag mig förvånande lugn. Hela veckan har varit splittrad med massor av jobb, tennis, svärmors kalas samt dagisavslutning. Något 40-årsfirande har vi inte riktigt hunnit prata om. Inte förrän nu, när det sakta men säkert går upp för mig att vi kanske behöver ha lite fler bord. Och stolar. Porslin. Dukar?
Små detaljer som kommit bort.
Nu har de kommit fram. Men jag är fortfarande lika lugn. Det fixar sig imorgon?
Kanske bör jag även gå in på sjukvårdsrådgivningen imorgon, bara för säkerhets skull. Eller vågar jag hoppas på att detta fullständiga lugn är ett sundhetstecken?
Vi har hela kylen full med fläskfilé. Det är i alla fall en gott tecken om något.