>Mats fyllde 40 i onsdags och jag ville fira med en trip istället för en pryl. Så. Vi har spenderat tre underbara dagar i London. Ett beroendeframkallande London.
Mats fick välja vad han ville hitta på. När han istället för konsert, musikal eller annat, sa att han ville åka till Wimbeldon och kika lite så tyckte jag (om jag nu ska vara riktigt ärlig, och det ska man ju vara) att det lät lite knepigt. Ok, Wimbeldon är ju stort i sportsammanhang och så, men att åka dit när inte själva arrangemanget ens har börjat, det kändes som att dra tennisfebern till sin spets.
Men nej, han ville till Wimbeldon och utöver det bara vara. Tillsammans. Det blev tre dagar med många oväntade guldkorn, varav Wimbeldon och Wimbeldon Park utan tvekan var ett (eller två då)! Men ett annat guldkorn måste jag berätta lite mer om.
Ramsays at Claridges.
Fantastiska lillasyster ville gratulera Mats genom att boka in födelsedagsmiddagen på en “fin restaurang”. Hon sände ett mail med adress samt ps om att vi skulle undvika jeans och sneakers. Vi lydde och förstod varför när vi kom till den angivna adressen och såg höghattade vakter torna upp sig utanför den marmorklädda entrén.
Vad lillasyster inte visste var att exakt den restaurangen hade Mats läst om i guideboken innan vi åkte och skojat om hur man var tvungen att boka bord 3-6 månader i förväg för att kunna äta där. Det stämde ju inte riktigt kan vi konstatera så här i efterhand. Och tur var väl det.
Det var en upplevelse utöver det vanliga. I tre ljuvliga timmar med champagne som start, åt vi sex rätters meny med inte bara dessert, utan även pre dessert… och som avslutning kom de in med en liten kaka med ett tänt födelsedagsljus och texten Happy Birthday.
Personalen gled ljudlöst omkring i restaurangen och levererade varenda rätt som om den vore en nyförlöst perfekt liten bebis. Stoltheten över vad de hade skapat sken igenom fullständigt. Eller som tomtenissar på julafton. En liten nisse hälsade välkommen. En liten nisse tog jackorna, en liten nisse visade oss till bordet, en annan liten nisse kom med menyn, en liten nisse tog upp beställning, en liten nisse presenterade första rätten, en annan den andra och så vidare, och så vidare. Var och en med sin enda uppgift; en perfekt kväll för sina gäster. För oss.
Undrar om det var det som gjorde att de aldrig frågade om det smakade bra. Det har nog aldrig hänt på en restaurang innan. Alltid kommer ju någon och frågar om maten smakade ok. Men inte här. De visste väl redan.
Allt var perfekt. När man ser denne Mr Ramsay gorma åt kökspersonalen på tv, och sedan plötsligt får chansen att faktiskt äta på en av hans egna restauranger…. så undrar man om det inte är värt det. Skällandet alltså. Bara för att få känna sig som kung och drottning för en stund kanske.
Så tack älskade lillasyster för en oförglömlig kväll. Från djupet av våra hjärtan. Och magar.