>Vi tog en sväng runt någon knepig Mario Kart-bana, jag och sexåringen.
– Men var är jag och vem är jag? Är jag mig själv nu eller?
– Men mamma, du är där nere!
– Jo, men är jag “mig”?
– Din Wii-gubbe menar du?
– Ja.
– Nja. Njaee. Du är en som är kär i mig.
– Ah, ok.
– Du mamma, vi är i olika lag. Men du kan vara kär i mig ändå. Man kan faktiskt vara kär i vem man vill. Men jag har berättat för X att jag är kär i henne och då sa hon att hon var kär i mig också. Men Y sa att hon inte var kär i någon. Så hon är nog inte kär i mig. Men jag kanske är lite kär i henne ändå. Men det kanske jag inte vill vara om hon inte är kär i mig. Eller så är jag det. Jag vet inte riktigt. Men du är kär i mig, även om jag är i det röda laget.
– Man kan faktiskt vara kär utan att berätta. Och jag är inte kär i dig, jag älskar dig.
Han är så himla skön när han kör sina spontanmonologer. Hade jag varit X eller Y hade jag varit dökär i honom!