Välj en sida

>En alldeles vanlig torsdagkväll, efter en lång jobbvecka, med två övertrötta, hungriga och allmänt bråkiga pojkar som envisas med att försöka reta gallfeber på bland annat varandra, är det ganska lätt att tappa behärskningen och agera trött-arg-och-irriterad-mamma-som-fått-nog. Sexåringen försöker med alla medel reta upp mig så att han kan bli arg för att jag är arg på honom. Jag vet att det låter knepigt, men det är på sätt och vis smart. Han triggar mig så han får en anledning att skälla lite.

Men nej. Idag var ingen sådan torsdag. Jag vägrade höja rösten. Och, tro det eller ej, orkade hålla ut tillräckligt länge – tills stormen drog förbi.

I tjugo minuter grät grabbarna ikapp, den ene högre och argare än den andre. I tjugo minuter lyssnade jag på hysterin och svarade irriterande lugnt på allt som det var meningen att jag skulle svara på. Tillslut satte jag mig på huk framför en storgråtande sexåring och sa, så tyst jag bara kunde, att hur mycket du än skriker och gråter nu… så kommer du inte att få se på filmen, för det är läggdags. Och jag kommer inte att bli arg, bara fortsätta säga nej. Jag orkar, Valentin.

Tydligen märkte han inte hur trött jag egentligen var, för den frasen fick samma effekt som om jag tryckt på OFF. Allt blev alldeles stilla. Så för mitt eget dåliga minnes skull: Tjugo minuter. Tjugo minuter står jag ut, en timma också. Borde tapetsera det någonstans så jag blir påmind om att lugn ger lugn. Om man orkar.

Share This