>Vi sitter och äter och reagerar plötsligt över att tvååringen verkligen säger hela sitt namn, ALVE. Inte AVVE som han gjort tidigare. Så börjar vi kolla de andra namnen också…
– Alllve!
– Snyggt Alve! Vad duktig du är! Kan du säga Mats?
– Pappa MASS!
– Kan du säga Valentin då?
– VALLE! VALLE! VALLE! Åsså kan ja’ säga VALLETIN åsså!
– Bra! Vad heter mamma då?
– Mamma MIIIA!
– Mamma heter egentligen Maria, kan du säga det också?
– Näpp. Men ja’ kan säga SIV.
– Va? Nej, Mariiia heter mamma.
– Nej. Jag säger fasktiskt SIIIIV.
Eh? Jag är inte riktigt med på vad han menar här?