>Ok, hörni, häng med nu. Jag måste bara få berätta det här.
Jag bor i en charmig stad som heter Falköping, och har gjort så hela livet sånär som på en period innan jag startade företaget. Men. Hur som helst. När jag var barn fanns det en mystisk tant som vandrade omkring här. Hon kallades Svarta Damen för hon var (hör och häpna) alltid klädd i svart. Kolsvart. Hon log aldrig och svävade liksom omkring. Då, när jag inte var mer än tre äpplen hög, såg man på henne med viss rädsla. Hon var lite otäck den där Svarta Damen.
Så gick några år och jag blev äldre, gissningsvis i 10 årsåldern. Svarta Damen fanns kvar. Nu svävade hon inte runt så där kusligt utan smög snarare omkring. Fortfarande svart och fortfarande ganska läskig. Hon såg rätt elak ut egentligen.
I tonåren, när man trodde att man förstod sig på omvärlden och världen, så insåg man att den där tanten inte var riktigt frisk. Hon var ju knäpp. Hon strök fram på gatorna och såg bara ilsken ut. Toktanten.
Nu när jag är vuxen (jo, så måste det vara), har jag sett Svarta Damen som fortfarande vandrar omkring i krokarna. Hon går och går. Fortfarande klädd i svart. Säger ingenting men ingen pratar ju med henne heller så vad ska man begära? Hon mår nog inte så bra, Svarta Damen. Undrar om hon har någon som bryr sig om henne.
Men, här kommer vändningen. För en kvart sedan.
Sitter på kontoret och hör hur det kommer in någon genom ytterdörren. Det är hon. Svarta Damen! Hon står plötsligt innanför dörren till firman.
– Hej! Gör ni så’n där reklam här? Jag gillar det. Reklam. Sån’t som man får i brevlådan?
Jag tappar helt fattningen. Stammar fram något om att ja, det gör vi ju… men så ser jag det. Hon är inte svart längre. Hon har en blommig sjal kring håret och blå tröja. Och hon ler. Alla bilder jag haft genom åren av Svarta Damen liksom svischar förbi i huvudet samtidigt.
Och jag blir alldeles varm och glad. Jag vill säga till henne att jag är glad att hon mår bra, att hon ser fin ut och att hon har ett fint leende, men så kan man ju inte göra.
Men hon tackar för titten och vinkar glatt och försvinner ut genom dörren igen. Innan hon stänger den hör jag att hon pratar med någon utanför.
– Jag ville bara kolla lite, det såg så trevligt ut, säger hon till någon som väntat utanför.
Det spritter fortfarande i hjärtat någon kvart senare när jag tänker på henne. Hon har någon som bryr om henne och som pratar med henne. Så ni övriga Falköpingsbor som kanske kommer ihåg den här lilla mörka gestalten. Jag kan meddela att Svarta Damen inte virrar omkring längre.
Hon har hittat rätt. Visst är det härligt? Ok, det var dagens lyckliga slut, nu tillbaka till jobbet.