>
Jo, ibland förvånas jag över vad jag är villig att göra för att få jobba några minuter. Idag hade jag lite, lite kvar bara… och det slutade med att Alve satt i mitt knä med ett paraply i handen.
Det där stackars paraplyet svängde allt värre och värre, och jag blev mer och mer irriterad över hela situationen.
Jag (argt): Men guuuud, Alve!
Alve: Ja-aaa, guuuud dä jängnar! (På 2-åringsspråket: Gud vad det regnar!)
Så var den irritationen som bortblåst. Klockrent!