>Femåringen vill leka med en dagiskompis i morgon men jag har slarvat bort telefonlistan. Så jag slår upp efternamnet i telefonkatalogen och får sisådär 10 träffar. Lite mindre än hälften verkar bo i vårt område så jag chansar först och ringer en kvinna som är hur hjälpsam som helst men tyvärr leder det ingen vart. Jag väljer ett nytt namn några gator bort från oss och ringer igen.
En äldre man svarar. Efter att jag i förväg bett om ursäkt för att jag stör förklarar jag mitt dilemma och undrar om han möjligen inte känner till sexåringen jag söker.
– Nej, men vänta lite (frågar sonen)… Nej, men prova att ringa min andre son och hans familj. De har en pojk i ungefär samma ålder som också går i skolan där.
Jag får telefonnumret och ringer vidare. Förklarar igen och tjejen som svarat ber mig vänta medan hon kollar om hon hittar något. 20 sekunder senare är hon tillbaka och har hittat den gamla telefonlistan från när hennes son gick på min sons dagis.
– Här har vi det! Har du papper och penna?
Jag säger bara det. Ibland älskar jag att bo i en liten stad. Mer än vanligt.