Välj en sida

>
I morse låg vi som vanligt lite på gränsen i tidsplaneringen, och som vanligt stod jag med laptopen i ena handen och tandborsten i den andra… och försökte komma på vad jag glömt. Hörde hur Valentin pratade oerhört pedagogiskt och förståndigt med Alve nere i hallen, och hur Alve svarade “Jaaaa” och “Mmmm”.

Precis när jag kollat på klockan på micron och insett att vi nog skulle bli lite sena i alla fall, så hör jag hur grabbarna börjar gå upp för trappen igen. Hann inte ens börja säga mitt “Nej, gå ner igen vi ska… osv” innan jag insåg fakta.

Jag trodde inte mina ögon! Upp för trappan kommer två fantastiska småkillar knatande. Hand i hand.

– Mamma! Jag har klätt på Alve!

Valentins ögon glittrade. Alves också, där han stapplade fram med overall, stövlar och mössa. Perfekt påklädd. Perfekt. Perfekt morgon, perfekt. Mina gooooa ungar!

– Alve, nu kan jag ju ta på dig jämt!
– Jaaa.
– För jag kan ju det nu när jag är fem år du vet. Då kan man klä på lillbrorsor du vet.
– Jaaa.

I bilen på vägen till dagis ringde Valentin till pappa och berättade att han klätt på Alve. Och att mamma skrattade så det kom tårar. Nu orkar jag med hur många “Nej, jag vill inte” som helst. För det var styrketårar av sällan skådat slag.

Share This