Välj en sida

>Så tänkte jag när vi idag satt oss ner för att käka frukost vid åttatiden. Nu sitter alla andra och äter frukost lugnt och sansat och småpratar. Alla andras barn äter smörgåsen, inte kastar iväg den. Alla andra har en normal ljudvolym i köket och lyssnar på varandra, en i taget. Alla andra har köksgolv som inte är småprickiga av yoghurt efter en kvart. Alla andras barn förklarar vad de vill ha istället för att kasta sig raklånga framåt mellan mjölkglas, äggskal och syltburkar. Alla andra har det så myyyysigt när de käkar lördagsfrukost. Men vi är familjen kaos.

Grejen är att när jag lite senare, när stormen bedarrat, samlar mig så kan jag lugnt konstatera vissa fakta. För det första har jag min ytterst kvinnliga period i månaden just nu – så oavsett hur lugn vår frukost hade varit så hade jag ändå sett allt i svart. Kolsvart. För det andra så glömmer jag alltid bort alla de underbart mysiga frukostar, luncher, middagar och kvällsmys som vi har då barnen är helt fantastiskt charmiga och underbart duktiga. Då lillebror stolt stapplar genom köket och med full koncentration föser upp sin tomma tallrik på diskbänken. Då storebror med glittrande ögon och hela munnen full med mat återger varenda dagisminut i detalj utan att varken andas eller blinka. När lillebror äter upp, när vi skrattar, när mjölken inte välter. När alla säger tack och varsågod.

Jag måste verkligen lära mig hålla kvar allt det där. Alla de gånger vi är alla andra. För det är ju rätt ofta när man verkligen tänker efter.

Share This