>Så äntligen kom jag iväg. Hur svårt kunde det vara egentligen? På två minuter hade jag bestämt mig, rotat fram lite varma kläder och hakat på mig iPoden. Var helt inställd på att gå minst halva sträckan eftersom latmasken i mig envist har ignorerat löparskorna säkert sex eller sju veckor! Hela julen förflöt dessutom med en konstant ihållande mättnadskänsla av allt fikande och kalasande… och springa var det sista jag hade i tankarna då.
Konstigt nog kände jag inte så stor skillnad konditionsmässigt idag. Däremot så var det inte så här kallt sist jag sprang och som den relativt ovane löpare jag är, så var det rätt tung luft att andas. Sjukt att 40 minuters flåsande kan vända hela världen ifrån att vara grå, mulen och januaritrist – till att bli löjligt trevlig!
Trevlig söndagkväll på er!
PS. Tack mamma!