>Nog för att många av oss tar folk i sin närhet för givet, men här kommer ett praktexempel på hur jag ser på mina två hårigaste “familjemedlemmar”…
Jag och Valentin satt och käkade frukost och av någon anledning handlade samtalet om husdjur. Valentin har aldrig direkt pratat om att skaffa några djur eller så… så jag frågade helt enkelt;
– Men skulle inte du vilja ha någon husdjur?
– Va???
– Ja… något husdjur? Du vet… kanin eller hamster eller så.
Ni skulle sett Valentins blick. Han tittade på mig som att han tyckte jag var fullständigt från vettet. Jag var från vettet kan man lugnt säga… det insåg jag ju rätt snart när hans svar kom.
– Men, mamma? Vi har ju hundarna mamma!
Ehh. Ja… det är ju husdjur. Tänkte inte på det.
Eller rättare sagt jag ser dem nog inte som husdjur. De är Bella och Tjorven och har ju alltid funnits här (känns det som). De ingår i inventarierna kan man säga och har en lika självklar plats i den här familjen som någon annan av oss. Ligger de mitt i köket så kliver vi över dem utan att tänka på det. Närmar sig Bella köksbordet när Valentin sitter och viftar med sin macka… så svänger han undan den ifrån Bellas nos utan att sluta prata eller ens visa att han egentligen ha sett henne närma sig. Däremot känns det sjukt tomt de dagar när de inte finns här. När ingen svansar kring benen i köket, eller jagar brödsmulor under Alves stol.