Välj en sida

>Jag har för mig att min pappa vid något tillfälle sa; “Jag blir trött bara jag ser dig!” Idag förstod jag honom nästan.

Vi försov oss i morse. Valentin vaknade sent igår kväll, och jag lade mig då hos honom. I rummet utan väckarklocka… Så när jag slog upp ögongen imorse var inte tiden på vår sida direkt. Alve njöt av vällingen i godan ro som vanligt och min puls hoppade hej vilt, medan jag försökte få Valentin att klä på sig kläder och ytterkläder.

Fråga mig inte hur, men efter 25 intensiva minuter var vi utanför dörren och påpälsade upp till tänderna. Såklart var detta den första riktigt frostiga morgonen också, vilket innebar att säkert 5 av de 25 minuterna gick till att leta reda på Valentins vinterkläder. Sprang (så gott det gick) med båda grabbarna sittandes i Brioracen (den har fått utstå mycket) och kom faktiskt i tid till frukosten. Stressad men nöjd och framme på kontoret insåg jag dock snart att jag sprungit ifrån både filofax och mobil hemma.

Tempot höll i sig hela dagen och lunchen som jag tänkt skjuta på tills precis innan dagishämtning… blev ordentligt förskjuten. Den blev inte alls. Ingen lattefika med Tösaträff-flickorna som jag tänkt mig.

När klockan närmade sig hämtning packade jag ner allt jag behöver inför morgondagen i ryggsäck och väska. Jobbar hemifrån på onsdagar så det brukar bli rätt fullt i tisdagspackningen. Cykeln som jag inte fått med mig hem på länge, beslutade jag att ta med idag. Cyklade upp till dagis och hem med en sittvagn, en sparkcykel, två väskor och min cykel… samt två glada små pojkar. Det sistnämnda var jag oerhört tacksam för!

Idag förstod jag pappas kommentar. Men jag blir inte trött, inte än.

Share This