>
Som du förstått har ju Karlsson på taket gått varm i dvd-spelaren här hemma den senaste tiden. Det har blivit ett sätt att pausa, varva ner eller ladda om – framför allt lillebror.
Nu är det ju så att den där Karlsson är en rolig prick på många sätt, men någon förebild kan man ju inte anklaga honom för att vara. Han kastar bullar, snor vällingflaskor, kastar blomkrukor på gatan, rymmer till Gröna lund och fraser som “Då ä ja’ inte meeee!” och “De e oooorättvist!” avlöser varandra. Jag tyckte det var dags att varva lite med något nytt.
Så ikväll körde jag en säljande monolog om Emil i Lönneberga, inklusive en egen tappning av “Huuujeda mig..”, för att varva bus-Karlsson med något annat.
Bra val Mia.
Bland det första vi ser när vi startar filmen är en snubbe som försöker drämma till Emil med en piska, sedan en vansinnig pappa Anton och ett drängslagsmål med blodiga näsor och knogar…
Det är ju inte direkt verkligheten av idag men herregud så sunt det är. Dagens nyproducerade barnprogram är fyllda med ullegulliga små figurer som pratar låtsasspråk och omges med sol och blå himmel. Det krävs lite vardagshjältar som Emil och Karlsson. De är kanske inte drömförebilderna för en förälder, men de ger säkerligen barnen lite jävlar anamma.
Så det krävs lite balans. Lite av båda sidorna. För verkligheten av idag är ju bra mycket värre än drängslagsmål. Mycket värre.