Välj en sida

>
Efter en lugn, organiserad och effektiv dag på kontoret var det dags för kvällspasset. Jag kan lugnt säga att jag beundrar ensamstående föräldrar innerligt. Hjältar! Jag är tillfälligt ”ensam” med barnen pga att Mats ligger utslagen i influensa. Tredje dagen nu och det känns som om jag springer. Marathon. Efter marathon, efter marathon.

Med sällan skådad timing toppar vi laget. Just nu så är mina småpojkar i sitt esse.

När truppen är i sitt esse består det av en femåring med selektiv hörsel och vars vokabulär består mest av uttryck som ”Fattar du inte det eller?” och ”Nä, det tänker jag inte alls göra”, och en småprickig (fråga mig inte varför) 1,5-åring som håller på att få en massa tänder och kastar sig på golvet och skriker om jag inte bär omkring på honom.

Som tur är så går jag i mål varenda kväll, utmattad. Eftersom lillebror uppenbarligen hittat tillbaka till sin nattro (peppar, peppar) så försöker jag även hitta min och det är nog bäst för mig det. För imorgon börjar vi med ett litet nätt sprintlopp innan dagis, för att sedan avsluta dagen med Marathon nummer fyra. Andas, andas…

Man är bortskämd när man är två
. Eller fyra med mormor och morfar. Och farmor och farfar…

Share This