Ägnade lunchen, av förekommen anledning, till att berätta för varandra om våra starka sidor. Upprinnelsen var den här.
Sonen sitter och kikar i på startkuvertet för Vansbrosimningen och kommer till kartan. Konstaterar att vägen (jaja, vattnet) svänger. Jag berättar att de första två kilometrarna är medströms och den sista är…
“Ah! Motströms? Var det tungt då?” Säger han.
“Nej, det gick bra. Jag är ganska stark.”
“Haha, skryt!”
“Nej, det är inte skryt? Jag berättade ju bara att jag är ganska stark. Jag är ju ganska stark. ”
Jag är känner mig stark. Inte i jämförelse med någon annan, utan i jämförelse med mig. Har aldrig känt mig så stark som nu. Punkt.
Så nu har vi tränat på att säga braiga saker om oss själva. Och tränat på att säga braiga saker om varandra. Och vi var ju bra på en jäkla massa. Inte samma saker, kom vi fram till. Himla fiffigt.
Tror även vi redde ut var gränsen går där de braiga sakerna tippar över och blir skrytiga. Den gränsen gick hursomhelst inte den sista kilometern av Vansbrosimningen.