Mamman alltså. Men det är jag inte. Jämt. Kanske ibland, men inte ikväll. Om man nu får uttrycka sig någorlunda politiskt korrekt så kanske inte de visade sin allra bästa sida heller.
Vi snackar dominoeffekt. Och brist på intresse att ta mammans lågmälda och vänliga uppmaning om läggdags, på allvar. Ibland gör det mig ingenting. Ibland orkar jag tjata. Ibland orkar jag säga saker igen och igen och ibland orkar jag vara sådär övertydlig. Ibland orkar jag göra allting rätt.
Men ibland är jag bara sådär mänsklig. Och skrikarg (Off topic: Tack Kråkeböckerna för detta uttryck. Har ni missat dem, finns de här.)
För ikväll orkade ingen lyssna. Och jag orkade inte tjata (ingen lång stund i alla fall även om jag gjorde ett tappert försök). Och när jag inte orkade tjata längre insåg jag att jag heller inte orkade höja rösten, för rösten har jag nämligen tappat sedan något dygn tillbaka). På någon halvminut eller så, rasade kvällsplanen som ett pepparkakshus på Annandag jul (om vi haft något, för det ligger tyvärr kvar i sin förpackning, omonterat på grund av att samtliga familjemedlemmar helt enkelt glömde.)
Planen var, hur som helst. Signalera läggdags. Godnattsaga och nattning med minstebror. Läsa böcker för de två stora när minstebror i fråga somnat (för de två stora skulle ju självklart ha gjort sig sängklara under tiden).
Istället blev det ingenting förutom kaos. Med en mamma beväpnad till tänderna med noll procent tålamod, noll procent röst och noll procent sunt förnuft.
Men, så kom vändningen. Äldste sonen stod plötsligt där med en stor kopp te. För min hals. Och förlåt. Och med en gråtande, kraxande och totalt avväpnad mamma framför sig.
Och vet ni vad som fick mig att känna mig som världens sämsta mamma? Inte det arga, för jag är av den bestämda åsikten att även mammor har all rätt att bli skrikarga ibland om det finns anledning till det. Nej, jag kunde däremot ha hävt kaoset, om jag bara varit lite mer tålamodsladdad. Barnen somnade, lugnet sänkte sig överallt utom inombords men jag var sämst. Och något jag äntligen lärt mig (det tog lite tid men bättre sent än aldrig) är att när man känner sig sämst, så gör man något åt saken.
Så jag väckte dem. Väntade tills de förvirrat orkade se mig i ögonen. Kramades, länge. Och sa att nu glömmer vi den här skitkvällen och börjar på ny kula imorgon. Och nu, nu kommer slutet på den här fina godnattsagan.
– Du är bäst, viskade mellansonen. Man måste faktiskt inte vara glad jämt.