Min sjuåring har de senaste månaderna fått frågan om han önskar sig en lillebror eller lillasyster. Inte en gång utan kanske… trettio gånger? Femtio gånger? Han är tapper, det är han, och svarar artigt på samma fråga om och om och om igen. Jag har aldrig eller mycket sällan hört honom säga något annat än “Spelar ingen roll, vi får se!” eller möjligen “Jaadu, jag har ingen aning.” Helt ärligt längtar han ihjäl sig efter att få ett syskon. Inte en flicka eller en pojke utan ett syskon. Det är vackert.
Vi andra längtar också ihjäl oss efter att få en liten knodd. En liten bebis. En liten person till att krama och älska och ta hand om. Könsfrågan känns fullständigt oviktig i sammanhanget. Inte för alla i omgivningen, men det får dock stå för dem. Att förutsätta att vi hellre skulle vilja ha en tjej, bara för att vi har två killar, känns ganska absurt. Vore det inte mer naturligt om man tänkte tvärtom – att man vet vilka underbara ungar man har och därför önskade fler likadana? Nåväl… huruvida det är roligt att köpa klänningar, får jag återkomma till om det nu skulle bli aktuellt!
Hur som helst, en eftermiddag när sjuåringen återigen fått höra samma fråga och återigen svarat så där vuxet diplomatiskt, tar han min hand i ett fast grepp och tittar på mig med sina kloka ögon.
– Mamma, vettu? Jag hoppas att det blir en lillasyster.
– Gör du? Varför det då?
– För att då blir du både farmor och mormor sedan. Och det vore ju rätt coolt.
Finner inga ord för hur mycket jag älskar den här ungen. Och finner inga ord för hur mycket jag förundras över hur han funderar och tänker.
Och finner inga ord för hur välkommen den här lilla bebisen kommer att känna sig.
Ååååååååå va fint…. Sitter och blir riktigt tårögd….
Sara T