Imorgon bitti är det dags för förlossningplanering. Varför gör man det? Planerar en förlossning?
Första gången visste jag inte vad som var att vänta. Jag visste namnet på olika sorters bedövning och vad de eventuellt gjorde för nytta. Jag kände inte speciellt många som fött barn då, och hade därmed inte heller hört eller läst så mycket mer än den information man fick från barnmorskan. När storebror, tre veckor över tiden, bestämde sig för att komma ut… tog han god tid på sig. Det dygnet på förlossningen var nog det längsta jag varit med om.
Andra gången tänkte jag på första gången. Då hade dessutom fler vänner varit med om förlossningar, med minst sagt varierande upplevelser. Då tänkte jag att jag ju hade koll, att jag visste på ett ungefär vad som komma skulle. Var laddad till tänderna! Men nej, istället för en 24-timmars resa med minnesluckor blev det en kort trip till BB och att hinna ta något smärtstillande var det knappast tal om. Efter sex minuters krystande var lillebror ute.
Imorgon är det dags att diskutera förlossning hos barnmorskan. Igen. Och jag känner mig vingligare än någonsin tidigare. Under de sju år som gått sedan storebrors entré har jag hunnit höra för mycket, läsa för mycket och se för mycket. Jag har omedvetet byggt upp en informationsbank av mina egna och andras erfarenheter… och inser att det snarare handlar om att kasta sig ut och hoppas på det bästa.
För i slutändan kan jag inte påverka så mycket. Inte bestämma någonting i förväg. Så min enda förlossningsplan blir att assistera den lille knatten där inne så gott det går. För nog är det han (eller hon) som kämpar mest ändå.